Djävulens bibel Codex gigas (latin för ”den väldiga boken”), mäter cirka 90 x 50 cm och väger cirka 75 kg. Den sägenomspunna Djävulsbibeln från 1200-talet är sannolikt ett av Kungl. bibliotekets mest välbekanta föremål.

Denna drygt 300-sidiga bibel, präntad på kalvpergament, skrevs enligt legenden under en enda natt av en munk som försökte
köpa sig fri från skuld genom att skriva världens största bok. När han insåg att uppgiften var honom övermäktig, kallade han Djävulen till hjälp. Djävulen figurerar också på bild i handskriften, som under trettioåriga kriget togs som krigsbyte av svenskarna och sedan 1649 har tillhört Kungliga bibliotekets samlingar.

Codex Gigas tillkomst är okänd. En anteckning i handskriften anger att den år 1295 pantsattes i klostret i Sedlec
av ägarna, munkarna i Podlažice. Den hamnade snart i klostret i Břevnov, nära Prag. Dessa kloster låg alla i
Böhmen (i dag i Tjeckien) och det är helt säkert att Codex Gigas skrevs någonstans i Böhmen, men inte
nödvändigtvis i Podlažice, som var ett litet och obetydligt kloster.

År 1594 lät kejsar Rudolf II föra Codex Gigas till sitt slott i Prag där den förblev tills den rövades bort av den
svenska armén under Trettioåriga kriget. Tillsammans med många andra dyrbarheter fördes den till Stockholm.
Codex Gigas hamnade i drottning Kristinas samlingar och placerades i biblioteket på Stockholms slott.
Där förblev den tills den på nyårsdagen 1878 överfördes till det nybyggda Kungliga biblioteket i Stockholm.

En legend kring tillkomsten av Codex Gigas berättar att en enda skrivare skulle ha skrivit hela verket under en
enda natt. Då skrivaren insåg att uppgiften var honom övermäktig bad han Djävulen om hjälp. Djävulen besätter människor på detta sätt och får dem att febrilt göra omänskliga saker, som att skriva en bibel med 300 sidor på en enda natt.

Allt får man höra och se, kan detta vara så som artikeln säger???

MARAN

Maran är ett kvinnligt ensamväsen som enligt folktron ger upphov till Mardrömmar. På dagen var hon en till synes vanlig människa men nattetid var hon tvungen att ge sig ut och leta rätt på en människa eller ett djur att plåga. Norrut i landet finns det många likheter mellan maror och häxor och man menade att kvinnan själv var ansvarig för sin förvandling. Söderut påstods det bero på modern.

Om en kvinna ville ha en lätt förlossning kunde hon krypa igenom fosterhinnan till ett föl, men dottern blev då en mara, och om hon fick en son blev han en varulv.

För att skydda sig mot maran kan man läsa denna ramsa:

Mara, mara minne

du får ej bli härinne

förrän du räknat

fiskar i flod

fåglar på jord

alla eketrär och Guds ord

Den räkneuppgiften var inte lätt att lösa och det skulle sålunda dröja ett tag innan maran var tillbaka.

Maran är ett av dom äldsta och mest utbredda av folktron väsen. Själva ordet mara kommer ifrån en gammal germansk ordstam och det betyder pressa, eller krossa. Enligt sägnerna satt maran på bröstet på folk och red dom, en så kallad marritt.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

TROLL

Troll var vanliga folktroväsen i södra och mellersta Sverige. De var kollektiva väsen som bodde tillsammans i berg eller ute i skogen. De såg ut som människor, men kunde vara både mycket större och mindre. De kunde vara både vackra och fula, men det var alltid nån ”troll-detalj” som avslöjade dem. Till exempel kunde svansen sticka fram ur byxbenet eller kjolen.  Det är i stor grad tecknare som John Bauer som stått för hur vi tänker oss att trollen ser ut, gigantiska med mossa på näsan, men så var alltså inte fallet enligt folktron.

Oftast såg man inte till dem alls, men man kunde höra hur de ropade till varandra, elle känna lukten av matos komma från skogen.

Men ibland kunde djur och människor bli bergtana av trollen, för en längre eller kortare tid. Trollen kunde också tänkas försöka byta bort sina barn mot människobarn. Ett av dåtidens sätt att förklara om ett barn var annorlunda och inte utvecklades som andra var då naturligtvis att människobarnet blivit utbytt mot en trollunge.

Men de kunde också vara goda grannar, bara de blev behandlade med respekt. De stog utanför det kristna samhället, så att göra korstecken eller läsa böner var ett bra sätt att skydda sig, om man till exempel blivit bergtagen och ville komma därifrån.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

VARULVAR

Varulven är en man som har blivit förvandlad till varulv genom magi. Detta kan ske frivilligt eller ofrivilligt, det senare mer vanligt. I Mellan sverige trodde man att någon illasinnad trollkunnig förvandlat honom medan man söderut i landet la skulden på modern (som så många andra gånger får kvinnan skulden). Kvinnan hade, som redan nämnts angående maran, velat ha en lätt förlossning och tagit till magiska hjälpmedel, men som straff blev sonen en varulv.

Varulven  ser ut som en varg eller en stor hund. Särskilt farliga var de för gravida kvinnor, för en varulv löstes från förbannelsen genom att dricka blodet från ett foster.

Visa förvandlades bara ibland, som till exempel varje julafton, medan andra fick vara varulvar hela livet., Förbannelsen kunde också brytas om någon ropade dess mänskliga namn, eller var vänlig nog att ge varulven mat.

Ordet varulv kommer från ett gammalt nordiskt ord för varg, verr. Varulv kan alltså översättas med manulv.

Redan under antiken var tron på varulvar etablerad i medelhavs området, och dom förekommer i den allra äldsta nordiska litteraturen.

En klassisk metod för att ta död på en varulv är att skjuta den med en silverkula.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

ÄLVOR

Man skulle kunna tro att älvor är små rara väsen som helst dansar runt på ängarna nätterna igenom, men se, så är inte fallet. Älvor är tvärtom mycket farliga väsen, och deras lek var fruktad redan på medeltiden. Om en ung man drogs in i deras dans kunde han bli galen på kuppen.

Man kan se spår efter älvornas dans i gräsmattan, där det bildas älvdans, eller häxringar. Den tråkiga förklaringen till sådana ringar är nån sorts svamp som växer i cirklar, men det tror vi inte alls på. Klart det är älvor!
Älvorna är kända som sjukdomsalstrare, det kan straffa en med sjukdom om man råkar somna i en häxring, eller ännu värre, råkar uträtta sina behov i en sådan! De kan dock blidkas med offer, lite guld eller så.

Älvorna har manliga motsvarigheter som kallas alver.

Det finns lite olika uppfattningar om hur älvor och alver ser ut, en del menar att de ser ut som små dockliknande varelser, andra att de ser ut som små djur- typ skalbaggar och grodor. De är kollektiva väsen som förekommer i grupp

Den romantiska inriktning på konst och litteratur under det tidiga 1800-taket framställer älvorna som skira varelser nästan gjorda av dimma, men klart mänskliga till sitt utseende, men detta kan också ha varit en äldre bild av dom.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

HÄXOR

Ordet häxa började användas om trollkunniga mot slutet av 1600-talet. Enligt folktron är häxan en person som bedriver trolldom och far på gästabud till Djävulen, till Blåkulla. Häxeri är en modern, antropologisk term som i motsats till termerna trolldom och magi syftar till sådan skadegörelse som åtminstone i viss grad är omedveten och oavsiktlig. En person kunde vara född till exempel med onda ögat och därigenom ha skadliga egenskaper.

År 1487 kom boken Häxhammaren ut, den var skriven av två tyska munkar som var verksamma inom den katolska inkvisitionen. Denna starkt kvinnofientliga bok innehåller beskrivningar om vad häxor kan åstadkomma och hur man bär sig åt för att avslöja och oskadliggöra dom. Genom den nyligen uppfunna boktryckarkonsten fick boken en snabb spridning och kom att flitigt användas i häxprocesserna, eller trolldoms processerna. Dessa förekom i Sverige redan från medeltiden, för att trolla var tidigt straffbart i svensk lag.

När de stora processerna ägde rum, sent 1600-tal i Sverige, gällde anklagelserna inte bara skadegörelse utan också så kallade satanspakter, alltså att häxorna hade ingått ett förbund med djävulen och därmed brutit mot det första budordet. Barn spelade ofta en stor roll i processerna mor kvinnorna, barnen hävdade att de blivit bortförda till Blåkulla och kunde namnge de kvinnor som de sett där
Cirka 300 personer blev avrättade som häxor i Sverige, de flesta kvinnor.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

SKOGSRÅ

Skogsrået är ett förföriskt kvinnligt ensamväsen som råder över skogen och villebrådet. Hon uppvaktar ensamma skogsarbetare, och tillhör i huvudsak folktron i södra och mellersta Sverige, längre norrut berättas det om vitterkvinnor som har ungefär samma egenskaper.

På framsidan ser hon ut som en vacker och välklädd kvinna, men baktill är hon inte fullt så grann. I vissa delar av landet berättas det att hon har en ihålig rygg som liknar en trädstam, och i andra delar att hon har en lång svans.

Hon förförde gärna ensamma kolare och jägare och hon kunde vara snäll och hjälpsam mot mannen i fråga, hjälpa honom sköta milan eller se till så jakten blev lyckad. Ibland kunde hon bilda familj med en människoman, men om mannen redan var gift så kunde det bli besvärligt, för han måste springa till skogs så fort skogsrået kallade. Den mänskliga hustrun fick ta till knep för att hålla maken hemma, som att ge honom magiska örter.

Man trodde verkligen på fullt allvar på detta, och ända in på 1700-talet förekom det rättegångar mot män som påståtts gjort sig skyldiga till umgänge med skogsrån.

Ett högt, klingande skratt är utmärkande för skogsrået och en del sägner berättar att hon sjunger mycket vackert och om man lyssnar riktigt noga kan man höra henne i skogarna när hon sjunger och lockar på sina kor.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

NÄCKEN

Näcken är ett manligt ensamväsen som håller till i åar och andra vattendrag. Han har en enastående förmåga att skifta gestalt, ofta ser han ut som en gammal gubbe med långt skägg, ibland som en liten pojke, och ibland som en välklädd herreman. I södra Bergslagen är han rent av en katt som spelar på morrhåren. Det är också vanligt att han tar formen av en häst. Bilden av honom som en naken snygging med fiol kan mer tillskrivas romantiska konstnärer än folktron.

Men en hejare till spelman var han i alla fall, och ville man lära sig spela kunde man inte få en bättre läromästare. Men man fick dock vara försiktig, för Näcken var lurig och kunde ge sig till att dra ner en i djupet. Han krävde alltid ett offer av hågade fiolelever, en fårbog, eller en död katt, eller i värsta fall själva själen. En spelman som lärt av Näcken fick också passa sig för att spela de låtar han lärt för ville det sig illa kunde han inte sluta spela och folk dansade till dom dog!

Näcken var farlig för badande och det var bäst att ”binda” Näcken innan man gick ner i vattnet, genom att sätta en kniv i marken, rita ett kors eller läsa en ramsa, t.ex:

”Näck på lann,

ja i vann,

i Jesu namn”

Särskilt i Södra Sverige var Näcken ett erotiskt väsen som kvinnorna måste akta sig för, eftersom han kunde få för sig att ta formen av ens fästman.

Ordet Näck tros komma från ett indoeuropeiskt ord för ”bada, tvätta”. Han kallas också för Strömkarlen eller Forskarlen.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

JÄTTAR

Ordet jätte kommer troligen från verbet äta och betyder närmast ”storätare”. Enligt sägner från hela landet var jättarna ett storvuxet släkte som levde på jorden långt innan människan kom. Man kan se lämningar från jättarna ute i naturen, så kallade ”jättegrytor”- djupa, hålor i bergen. Stora stenrösen kan vara lämningar av kast sten som jättarna samlat ihop när de krigat mot varandra.. Om det ligger ett stort stenblock i närheten av en kyrka, så trodde man att det var en jätte som kastat dit det, eftersom jättarna hatade klangen från kyrkklockorna.. Dessa stenblock kallas för jättekast.

De flesta jättarna lämnade landet när kristendomen kom, men några sägs ha bott kvar in i vår tid och det finns sägner om jättar och människor som varit mycket goda grannar.

I den fornnordiska mytologin var jättarna fiender till gudar och människor. De flesta höll till i Jotunheim, världens utkant mot havet. Hela världen var förövrigt skapad av en jätte, Ymer.

Den tro på jättar som levde kvar ända in på 1900-talet har alltså sina rötter i den nordiska forntiden, i en hednisk föreställningsvärld.

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

TOMTAR

Tomten var det populäraste av folktrons väsen. Han har funnits i hela landet, och även i grannländerna. Han är ett ensamväsen, alltså, en tomte förekommer en och en, inte i hela gäng (förutom i Trolltyg i Tomteskogen, såklart!).

Den mest kända tomten är förstås jultomten, men den glade, rödklädde mannen kommer mer från Disneys värld än från folktrons. Folktrons tomte är en gråklädd och rätt tjurig typ, som mest höll till på gårdar, där han höll ordning på människor och djur. Om han trivdes på gården kunde han vara till stor hjälp, men om han inte trivdes kunde han dela ut straff till folket, eller helt enkelt försvinna från gården och ta all lycka med sig.

Tomten arbetade i skymundan, folket på gården såg sällan till honom, och mest som en skymt i ögonvrån.

Han var fruktansvärt stark och kunde bära stora bördor, så det var en stor lycka att ha en bra tomte på gården. Att till exempel sätta ut ett fat gröt åt honom på julafton var bara ett sätt för att hålla honom på bra humör.

Tomten som väsen har sin förankring redan i hednisk tro och tomten försvann inte ur folktron förrän bönderna började modernisera bondgårdarna och började arbeta med maskiner i stället för handkraft ( eller tomtekraft)

Ebbe Schöns bok Svensk Folktro A-Ö

Nattravnar och dödergökar-fåglarna i folktron

Att södergök är dödergök, och möjligen att västergök är bästergök-det känner väl de flesta till. Men sägenfloran runt våra fåglar är mycket rikligare än så. De flesta fåglar, från kungsfågeln till örnen, finns representerade i folktron. I den här artikeln hämtar jag de flesta uppgifterna från Carl-Herman Tillhagens ”Fåglarna i folktron”, men även från ”Jägarskrock och skytteskälva” av Sven A. Melin.

Ett flertal fåglar sägs på olika håll i vårt land,och andra, vara Satans fågel. Kråkan, skatan och till och med den stackars svalan har ibland fått dras med det epitetet. Emellertid är det knappast någon tvekan om att det är korpen som i folktron är Skams fågel nummer ett. Inte bara är han svart och låter obehagligt, han har också den i sammanhanget viktiga vanan att äta as. Korpen kunde flyga med häxorna på kvasten när färden gick mot Blåkulla, berättas det. Överhuvudtaget var han nära förbunden med trolldom och djävulstyg. Han var den som följde kloka gubben eller gumman till graven, och han var den som kom krypande ur munnen på Judas när gudsförrädaren hängt sig. Korpens avföring lär ha varit ett bra botemedel mot tandvärk, och om man smorde sin bössa med hans blod blev träffsäkerheten större, berättas det. Det senare lär hänga ihop med att korpen inte bara är Den ondes fågel utan också asaguden Odens. Hans två korpar Hugin och Munin, som flög runt världen för att hålla Oden ajour med vad som där tilldrog sig, följde också med sin herre på jakt. Korpen är ursprunget till sägnerna om ”nattravnen”. Ravn betyder just korp, och nattravnen troddes vara en döds osaliga ande som nattetid surrade omkring i luften.Framför allt var det självmördare och människor som inte vilade i vigd jord som dömdes att bli nattravnar. Denna fasansfulla fågel lät ”som en osmord, gnisslande träharv som man drar över stenig mark”. Såg man på den blev man blind. Emellertid kunde man skydda sig genom att lägga sig på marken-fågeln kunde aldrig komma längre ner än en oxe bär oket. Man borde också se till att den gård på vilken man framlevde sina dagar inte var kringbyggd-nattravnen kunde nämligen bara sätta sig att vila på en helt kringbyggd gård. Detta om nattravnen. Om korpen kan man tillägga att den är en mycket artig fågel emedan den alltid presenterar sig när man råkar på den. ”kååårrp….kååårrp” låter den faktiskt!

Om kråkan berättas det bland annat, att han fått sin mörka fjäderdräkt genom att flyga genom en skorsten i ett försök att smita från notan på grönfinkens värdshus! Annars var kråkan ansedd som en duktig spåman. Om flera kråkor väsnades nära huset kunde man vänta dödsbud på gården. Om kråkan satt på kyrktornet och kraxade innebar det att någon i församlingen skulle dö. Ett talesätt säger:

Fem kråkor-fröjdeljud

Tre kråkor-bröllopsskrud

En kråka-dödens bud

Men gudskelov var det inte bara om döden kråkan talade. Han kunde vara väderspåman också. Exempelvis sades det att, när flyttfåglarna återvände, kråkan var först-och så många gånger han upphävde sin vackra röst första gången han hälsade på,så många veckors slädföre återstod ännu! Och ”om kråkan flaxar vilt på vårliga dagar blir grödan fin i våra hagar” Hade man feber kunde man göra ett omslag att kråkkött; det lär ha varit verkningsfullt, liksom kråkfett mot frostsår.

Det var en gång en gråsparv som hade bekymmer och ville döva dem genom att berusa sig (fåglar är inte alltid så intelligenta, som bekant). Han proppade sig full med maltkorn och snart kände han den önskade effekten. Tyvärr hade han tagit i så mycket att han trillade ner från det tak på vilket han satt-och då bar det sig inte bättre än att gårdskatten var framme och ville kalasa på sparven. Trots sin ringa nykterhet hade sparven sinnesnärvaro nog att påstå för katten att det i hans hemtrakter var brukligt att läsa bordsbön innan man åt. Katten ville inte visa sig ohyfsad utan sade ”jam jam”, varpå sparven, nu helt nykter, åter flög upp på taket. ”Aldrig mer ska jag supa mig full” sa sparven. ”Och aldrig mer ska jag läsa till bords” sa katten. Orsaken till gråsparvens litenhet står enligt folktron att finna i det faktum att sparven, då Kristus hängde på korset, flög runt frälsaren och pinade honom genom att säga ”Han lever, han lever”. Jesus dömde sparvarna till att framgent livnära sig enbart på smulor och ogräsfrö, varför de småningom krympte och kom att tillhöra de minsta fåglarna. Andra exempel på föreställningar om gråsparven är att aska från brända sparvar är bra mot gulsot, samt att en havande kvinna kunde få veta könet på sitt barn om hon gav akt på sparvarna. Flög dessa tätt förbi fönstret blev det en pojke, nämligen.

Även lärkan har sitt väsen förankrat i religionen, enligt folktron. Det var nämligen så att Jesus, när man skulle fånga honom för att korsfästa honom, inte alls följde med så godvilligt som Bibeln påstår. Istället försökte han gömma sig i en skog, och lärkan hjälpte honom genom att leda förföljarna på villospår. Men vakteln skrek ”här går han”. Vipan fortsatte ”gömmer sig” och duvan sa ”i buskarna där”, och frälsaren blev infångad. Domen över de tre förrädarna blev hård-vakteln blev dömd till att alltid gå, aldrig flyga. Vipan tvangs för evigt gömma sig i säven och duvan fick som sitt straff att aldrig kunna bygga bo någon annanstans än i buskarna. Lärkan, däremot, som försökt hjälpa Kristus, blev välsignad och från den dagen kunde hon alltid flyga högre än andra fåglar, och dessutom fick hon förmågan att sjunga och flyga samtidigt-en kunskap som inte är alla fåglar förunnad. Lärkan anses väl ofta vara en vårens förebådare-men att hon inte var att lita på fastslås i följande talesätt: ”Första lärkan har sju yrväder i stjärten”, ”En sjungande lärka gör ingen sommar” ”När lärkan snöat ner tre gånger blir det vår” ”Lika många dagar som lärkan drillar i mars, får den tiga i april” Lärkan står under beskydd av jungfru Maria och kallas den fromma, eftersom den aldrig glömmer att tacka för maten. Om man önskar att ens barn ska bli gudfruktigt ska man som första mål ge det en rostad lärka. Åtminstone artikelförfattaren har dock viss förståelse för om man inte följer just den regeln utan hoppas att barnet blir gudfruktigt av mjölk också.

Om duvan finns det en rad legender. Det vanliga är att duvan är en god fågel (dvs i motsats till ond…). Själen skildras ofta som en snövit duva då den är ren och oskuldsfull.

Dör jag på sjön, du ljuva

kanske en kväll

flyger en snövit duva

hem till ditt tjäll

Då till ditt fönster ila

min själ det är

som för en stund vill vila

i famn så kär

Det sägs, precis som i ovanstående rader, att en avliden människa, om hon varit god, kunde visa sig för sina efterlevande som en duva. Hade hon däremot varit ond var det fara värt att hon blev en korp-och som sådan visade man sig inte gärna för sina anhöriga. När en god människa dog kunde man se duvor på takåsen. Välkänd är ju också den gamla balladen om kung Erik och liten Karin. När den unge kungen satt Karin ”i spiketunnan in” kommer två duvor för att hämta henne, varpå de genast blir tre. Vilken typ av fågel som hämtade unge kungen anar vi nästan-det är två korpar ”från helvete” som hämtar honom. Så framställs alltså fåglar på olika sätt, oförskyllt förstås, i folktro och legender. Klok som en uggla, tjuvaktig som en skata, oansenlig som en sparv och andra talesätt har genom åren format vår uppfattning av våra befjädrade vänner. Har jag glömt något? Javisst! Hur var det nu, det där om södergöken? Tja, det finns flera varianter på det talesättet. Till exempel:

Norregök är sorgegök

Östergök är tröstergök

Södergök är dödergök

Västergök är bästergök.

Kjell Dellert

Artikeln har tidigare publicerats i Kvällsstunden 1997

---

FRÅN DET ÖVERNATURLIGAS VÄRLD…

Varifrån kommer människors ständiga fascination för det okända, det hemska och farliga?

Ja, i dag kan en del av svaret måhända finnas i att vårt samhälle blivit så högteknologiskt. datoriserat, att vi måste få tro att det finns saker som man inte kan stoppa in i ett dataregister.

Även för hundra år sedan berättade man säkert spökhistorier för varandra enbart i syfte att skrämmas, men det fanns också helt andra orsaker till att spökena var så flitigt förekommande.

Mylingen, till exempel, hade vid sidan av sitt vanliga skrämseluppdrag även ett annat kall-att förhindra barnamord. Mylingen, myringen eller myrdingen (på vissa håll även kallad gast) var ett spökbarn. I regel ett oönskat spädbarn som mördats av sin moder. Mördats eller helt enkelt satts ut i skogen med en fläskbit att suga på för att modern skulle slippa känna skuld över att ha dödat barnet med sina egna händer. Efter en sådan behandling och efter att dessutom ha dött odöpt, kunde det hända att barnet gick igen, blev en myling. Många är historierna om nattvandrare som mött mylingen ute i naturen.

Ibland ville han ha ett namn eftersom han dött utan att ha fått ett sådant. Kunde man då hjälpa mylingen att få ett namn slutade han spöka.

Ännu ruskigare kunde det vara om modern gömt barnet under golvplankorna hemma i stugan. Då kunde barnet många år senare, ofta på moderns bröllop, kliva upp ur golvplankorna. Fullvuxet och gängligt kunde det stå där och begära att få dansa med modern, varpå de trådde dansen tills modern föll död ner på golvet.

Folkloristen Ebbe Schön berättar i en bok om hur en skomakare en gång övernattade i en stuga.Plötsligt kom tre barn upp ur golvet, dansade och sjöng; ”Bötteknekten, strumpejunkern å vira -får mor vår leva blir vi fira” Skomakaren, modig och uppfinningsrik som skomakare plägar vara (åtminstone i sägnerna), bröt upp golvplankorna och si- tre barnlik låg gömda där nere. Ett var lagt i en bytta, ett instoppat i en strumpa och ett, slutligen, invirat i trasor. Således överensstämde allt med mylingarnas sång.

Vad beträffar ordet ”fira” så ville mylingarna berätta att deras mor, familjens ogifta dotter, väntade ytterligare ett barn!

Eftersom stål skyddar mot allt övernaturligt la mödrarna ibland ner barnet i en bytta med en sax på locket innan de gömde det under golvplankorna. Då kunde mylingen inte komma upp ur golvet-men det hände att den skrek och talade därnere och på så vis straffade modern. Nu förekom det spöken inte bara när ett brott hade blivit begånget. Visserligen var dessa spökerier vanliga-platser där någon bragts om livet hade ofta ett eget spöke. Men det kunde också spöka av betydligt mindre dramatiska orsaker än så-om prästen till exempel glömt att anteckna ett dödsfall i kyrkboken så kunde den avlidne dömas att gå igen eftersom livet inte blivit ordentligt avslutat.

Ibland kunde det ju hända att någon dog innan han hunnit avsluta ett arbete. Detta var också skäl till gengång. Den avlidne fick ingen ro i graven utan måste upp varje natt och fortsätta arbetet. Hjälpte man då gengångaren att slutföra arbetet fick han ro och sågs aldrig till igen.

När någon låg lik i huset fanns det vissa regler man måste följa för att undvika att personen gick igen. Man fick inte nämna den dödes namn, inte dra upp hans klocka, inte väsnas i huset. Det var noga att man slöt den dödes ögon, för en avlidens blickar kunde vara farliga för de levande. När den döde skulle i jorden kunde man lägga stål i kistan för att förhindra gengång. Det förekom också att man la i brännvin-då ville inte den döde lämna den värmande drycken!

Hackat granbarr förhindrade gengångarbesök om man strödde ut det på gårdsplanen, eftersom gengångaren inte ville sticka sig i fötterna. Tydligen hjälpte dessa råd inte alltid, eller också följde man dem inte, för historierna om gengångare är otaliga. Säg det slott som inte stoltserar med ett eget spöke eller en gengångare!

På Löfstad slott i Östergötland huserar till exempel ”Grå Damen”. Vissa säger att det är Axen von Fersens syster, grevinnan Piper, som irrar omkring i slottets salar och korridorer. ”Grå Damen” varslar alltid död. Bland annat berättas det att hon 1937 förvarnade om att en av slottets trotjänarinnor skulle dö.

Ett annat välbekant spöke var fru Barbro på herrgården Brokind. det var en sällsynt elak kvinna som pinade sina underlydande för minsta förseelse. När hon begravts i Linköpings domkyrka förde hon ett sådant liv där att man tvangs flytta henne till en annan kyrkogård, men inte heller där fick hon ro. Om kvällarna återvände hon till Brokind och dansade genom korridorerna med Fan själv, sägs det. Tyvärr-för spökhistoriernas skull- har någon sådan grym fru Barbro aldrig existerat. Den enda Barbro som bott på Brokind var Barbro Bielke och hon är begravd i Linköpings domkyrka varifrån hon aldrig flyttats.

Som regel är det ensamma spöken som figurerar i berättelserna, men det finns exempel på annat också. Ni har väl hört om den gamla kvinnan som kom för tidigt till kyrkan på juldagens morgon och upptäckte att hon hamnat på de dödas julotta? Hela kyrkan var full av spöken, och den gamla kvinnan hade tur som kom undan med livet i behåll.

Det berättas också om hela spökslag som utkämpas på himlavalvet. Det berättas om spöktåg, spökbussar och spökplan.

Bland de lite mer tillbakadragna, ensamma spökena var det annars vanligt att visa sig på sin egen begravning eller visa sig för någon anhörig just i dödsögonblicket.

Vanlig i den gamla folktron var också gasten. Vad som kallas gast varierar från plats till plats i Sverige. Som tidigare nämnts kunde det vara en myling. det kunde också vara en drunknad sjöman, eller det kunde vara en spökgestalt utan mänskliga drag. Gasten syntes inte ens alltid. Ibland hörde man bara hans fasansfulla skrin. Han kunde ställa sig i vägen när en hästskjuts skulle fram, och därmed hindra ekipaget. Ibland åkte han med på lasset som då blev oerhört tungt. Så länge han inte blev upptäckt satt han kvar, men om föraren av hästskjutsen kikade mellan grimman och hästens kind så kunde han se gasten och denne gav sig då av.

Hade man otur kunde man råka ut för en gastkramning eller en gastakyss. När gasten kramade, kramade han så hårt att man blev sjuk eller åtminstone illamående. Kysstes han så fick man blåsor på läpparna.

Med dessa historier levde man förr. Vissa spökhistorier var sedelärande, vissa enbart till för skrämsel, vissa återigen ingick helt enkelt i livet på den tiden. De övernaturliga levde så att säga sida vid sida med människorna. För många av den gamla tidens människor handlade det säkert inte om någon fascination för spöken, som nu. Spökena tillhörde helt enkelt livet. Man gick inte mitt på vägen, för där gick de övernaturliga.

Vi moderna människor kan, så upplysta vi är, skrämmas av en ruskig plats eller en mörk åsknatt. Jag själv, till exempel, blev lite mjuk i benen när jag, efter att ha läst diverse spöklitteratur för den här artikeln, vaknade prick klockan tolv av att det dunkade i väggen…

Så även om vi lever i teknikens tidsålder så är vi ändå människor. Och som sådana får vi nog räkna med ett och annat besök från det övernaturligas värld…

Kjell Dellert

JANUARI

Bliver himmelen röd på morgonen Nyårsdag.

Då bliver det år stor sorg och klag.
Stor krig det år vi visserlig få,
det betyder mycket oväder också

MARS

Om mycken dagg i mars månad sig begiver,
mycket regn i detta år det bliver.
Så mycken dagg som i mars månad månd´ falla
Så mycken rimfrost efter Påska med alla
Så mycken dagg skall ock i höstmånan komma
Det bliver oss till gagn och fromma

APRIL

April månad kallar man mig
Att plöja och så lärer jag dig

skall bruka en god drick, som giver människan ett sunt liv