Känslorna efter döden är svåra att ta på, sorg, ilska, vanmakt mm
Känslorna sägs gå efter en särskild mall men tro mig, så är det inte, de pluppar fram hur som helst.
Döden är så definitiv, avslutande och samtidigt så skrämmande.
Var tar själen vägen, vilken riktning är den bestämd att följa?
Alla dessa funderingar som dyker upp när någon går bort för att sen när tiden läkt sorgen försvinna bort igen.
Såg min Far ligga i den vita kistan, klädd i sin kaptens uniform med sin kaptens mössa på bröstet.
Ögonen så slutna.
Hela tiden väntade jag mig att han skulle öppna ögonen och spjuveraktigt titta upp och säga:
Så har jag fått prova på det här med.
Det gjorde han inte, utan han låg där helt stilla, så vacker i sin uniform.
Är döden ett avslut på ett liv och början på ett annat?
Kroppen som själen har lämnat är helt tömd på all energi som forsat genom lemmarna.
Ett tomt skal, en benämning jag hört ofta. Var tar själen vägen, känns så konstigt att det som är människans JAG bara tar slut, eller gör de det.
En vän till mig brukar öppna fönstret direkt efter dödsögonblicket för att släppa ut själen.
Ger själen vidd och rymd för sin sökan efter det nya?
Kan någon ge mig ett svar….
drömde om morfar i natt,, saknar honom så