Försöker förstå vad det innebär att bli ensam när man är äldre.
Barnen finns där, men de kan ju inte ersätta den som gått bort.
När mina föräldrar träffades började de tillsammans bygga upp ett liv, barnen som kom hörde till familjebilden, dock fortsatte mina föräldrar med sina liv, deras kärlek till varandra ledde till att barnen som kom blev älskade.
Att få barn innebär att man lånar dem ett tag men sen fortsätter man med sina egna liv.
Att mista sin partner, oavsett vad som hänt i livet, alla med och motgångar man varit med om, alla minnen man har tillsammans, spelar stor roll.
Att bli ensam innebär att väntan på sin partner som aldrig kommer, blir så tung att livslusten bara försvinner.
På en sekund försvinner det som har varit vardag alla de ting man delat, alla vardagliga ting.
Är man äldre har man svårt att orka med en sån här förändring i livet.
Det spelar ingen roll att man får höra att saknaden och sorgen blir mindre och gör inte lika ont.
När man befinner sig i situationen så finns inga tröstande ord.
Då är det lätt att glömma äta, ta sina mediciner och sköta om sig.
Det man minst vill höra då är Du måste, då vill man ännu mindre.