Sadettas a place for you and me

Eftersom farmor Julia blivit så gammal, att hon behövde ha någon omkring sig hela tiden, flyttade hon hem till mina föräldrar 1993. Mitt föräldrar hem låg ute på landet.

Byggnaden liknade en mindre herrgård som b l a fungerat som en affär en gång i tiden. Den hade brunnit ner en gång men återuppbyggdes i exakt ursprungligt skick.
By folket berättade om att för länge sedan hade en rysk soldat gömt sig i byggnaden och av rädsla för att bli fast när soldaterna kom, hoppat ut genom fönstret på andra våningen, vilket resulterade i dennes död.

Min syster Janets rum låg vid samma gavel men på undervåningen, varifrån den ryske soldaten hoppat ut från. Farmor Julia fick finrummet till sitt eget rum och det låg bredvid Janets rum.

Min mor hörde ett telefon samtal mellan farmor Julia och en väninna till henne från orten där hon bott tidigare, där hon hade berättat att den enda som verkligen älskade henne som hon var, var min son Mikael. Hon hade sagt att han är en underbar liten kille. Att han älskade henne för det hon var.

Även om hon var gammal så gungade hon min son med benet och Mikael var förtjust och glad i henne. Farmor Julia och Mikael hann bara tillbringa några veckor tillsammans innan det var dags för oss att återvända hem till jobb och vardag. Jag kommer ihåg att Farmor Julia sa att hon inte ville att vi skulle åka men tyvärr så kom vardagen ikapp även den sommaren. Hon hann tyvärr bara bo några månader hos mina föräldrar innan det var dags för henne att gå vidare, hon dog sommaren 1993.

Mikael och jag reste hem på besök efter begravningen, vi kunde inte närvara vid begravningen. Vi hade för vana att övernatta i Janets rum när vi var där, det hade vi alltid gjort.

Efter Farmor Julias död blev min son brutalt väckt ca 1-1½ timme efter det att han somnat och fylld av skräck rusade han mot dörren, bankade och skrek men då dörren hade med åren blivit lite skev var den svår att öppna. Detta hände varje kväll och vi förstod inte varför han uppförde sig så.

Jag och min äldsta syster tillsammans med hennes man beslöt att åka på en kortare kryssning, så min mor skulle passa Mikael i ett dygn. Vi hade en trevlig resa med mycket kortspel och god mat.
När jag kom hem efter resan, berättade hon att Mikael vid nattningen betett sig underligt, han hade sagt att Mormor absolut inte fick sova och samtidigt pekat ut i det halvmörka rummet och skakat på huvudet. När pojken så småningom somnat, reste sig min mor tyst och gick ut i köket för att koka kaffe. Lite senare efter kaffet satt hon kvar vid köksbordet och lade patiens, när dörren plötsligt gick upp med en smäll och pojken gråtandes och fylld av skräck rusade rakt i min mors famn. Pojkens beteende var så intensivt att hon förstod att allt inte var som det skulle. Den natten sov pojken bredvid min mor.

Jag nattade min son i mina föräldrars rum den natten, efter att pojken somnat gick jag över till min systers hus, vilken låg 50 m. bort. Jag ville diskutera det som hänt med henne för att försöka förstå. Jag var inte borta mer än en 20-30 minuter innan jag gick hem igen.

Medan jag sneddade över gården såg jag samtidigt rakt in genom fönstret till mina föräldrars sovrum. Det var halvmörkt i rummet och jag såg en kvinnogestalt, det såg ut som en äldre kvinna med en sjal om huvudet stå vid vad som måste vara sängen, jag skyndade mig in och hittade min mor sittandes vid köksbordet.
Var du inne hos Mikael alldeles nyss: frågade jag med andan i halsen? Nej, svarade hon, jag har fikat och löst korsord. Det har varit lugnt, pojken sover tryggt.
Jag gick in i sovrummet och kunde snabbt konstatera att pojken sov lugnt och tryggt.
Jag förklarade för min mor vad jag sett genom fönstret, men hon sa att ljuset säkert spelat mig ett spratt. Det hoppades jag med, men jag kunde inte låta bli och undra.
Mikael och jag bytte till ett sovrum som låg bredvid mina föräldrar, det rummet låg vid motsatta gaveln till min syster Janets rum.

Under hösten 93 förändrades min sons beteende, han vägrade gå in ensam i det rum vi sovit i tidigare. Det var ett trevligt ljust rum och vette mot söder.

Bastun var för ovanlighetens skull på övervåningen och vi bastade var o varannan kväll.
Mikael vägrade absolut gå upp ensam till övervåningen.
Han började prata om elaka farbröder, dumma, dumma farbröder, sa han och kunde ställa sig halvvägs upp för trappan och bara skrika uppåt.

En tid efteråt, strax innan läggdags för de mindre, satt min mor, jag och pojken vid köksbordet, då han plötsligt tittade upp och sa – Mamma, tanten visade så här! Pojken tecknade en cirkel med handen mot väggen. Han upprepade det flera gånger. Vi förstod inte alls vad han ville säga.
Det blev läggdags och jag tog med mig pojken och vällingflaskan och gick in i sovrummet. Strax innan han somnade satte han sig upp och upprepade. – Mamma tanten visade mig så här. Återigen tecknade han en cirkel mot väggen.

Förklaringen till Mikaels cirklar fick vi en tid efteråt. Vi hittade en rund hattask i farmor Julias rum och under den fanns en kartong med gamla brev. Min farmor inte var gift med min fars far, utan han var ett utomäktenskapligt barn, det var en stor skam på den tiden när farmor var ung, så hon hade aldrig talat om för min far vem hans biologiska far var. Vi tolkade det som så att farmor Julia på något sätt efter sin död ville att min far skulle veta vem som var hans biologiska far.

Efter att ha letat igenom hela kartongen och läst alla brev, hittade vi ett tidningsurklipp som föreställde ett brudpar, det var zigenarkungen Allan Hagerts son som hade gift sig. Vi jämförde vigsel fotot med foton på vår far ungefär från samma tidsperiod och de var otroligt lika varandra. Efter det har andra betydande zigenare bekräftat likheten mellan Allan Hagert son och min far.
Tyvärr ville min far aldrig gå vidare med den saken, han lät det bero.
Min farmors flicknamn var Julia Lehto, hon kom från en finsk stad i norra Finland.

En dag vid köksbordet kort efter cirklarna, hemma hos mina föräldrar, Mikael satt på gaveln vid bordet, när han helt plötsligt reste sig upp och vände sig mot ytterdörren, tittade uppåt och skrek: – Tyst, flera gånger. Jag och min mor tittade mot dörren, men vi såg inget. Jag såg att min far var på väg över gården mot ytterdörren, så jag tar min son och går in med honom på toaletten, där frågar jag pojken varför han sa tyst flera gånger.
Mikael tittade på mig och sa: – tanten sa hela tiden oj oj oj oj, dum tant, konstaterade pojken.

Slutet gott allting gott, trodde vi. Sommaren 1994 flyttade jag och Mikael tillbaka till Eskilstuna från Övertorneå, där vi bott ett tag.
Den sommaren var en ovanligt varm sommar och en kväll när det var varmare än vanligt, med åskan som bullrade rakt ovanför, lade jag ut madrasser på vardagsrumsgolvet och öppnade balkongdörren. Det var så varmt så jag tänkte att det skulle bli lite svalare om vi sov där. Pojken somnade fort och jag snart därefter. Jag hade en fruktansvärd mardröm, om det nu var en dröm.
- I drömmen befann vi oss hemma hos mina föräldrar i Finland. I vardagsrummet satt mina föräldrar och mina två bröder. Mikael gick in i farmor Julias gamla rum och jag satt på huk vid bokhyllan på andra sidan rummet och höll ena handen utsträckt framför mig, ett jätte sug som från en enormt stor dammsugare ville dra in mig i min farmors gamla rum. Jag kände med en stor visshet någonstans inom mig, att om jag gick in i det rummet skulle både Mikael och jag försvinna in en okänd dimension. Jag skrek åt min yngre bror att han skulle hämta ut pojken från rummet, mina föräldrar satt lugnt kvar på soffan och sa att det inte var någon fara för Mikael i farmors gamla rum. Min yngre bror gick in i rummet och satte sig bredvid pojken och började leka med honom, medan jag förtvivlat försöker förmå honom att ta ut pojken, samtidigt som jag kämpar emot det fruktansvärda draget som vill dra in mig i rummet.
Jag vänder mig mot min äldre bror, men han ser inte ut att höra eller märka av något alls. Inte ens mina föräldrar lyssnade och var helt likgiltiga för mina förtvivlade böner. Jag fick det intrycket att de inte fanns där på riktigt.
Plötsligt vaknar jag liggande på madrassen i vår lägenhet i Eskilstuna med min son sovande bredvid mig och känner det enorma suget sakta försvinna från huvudet och ner mot tårna. Jag ligger kvar och försöker förstå vad som hände.

Sommaren 1995 flyttade jag och min son till Finland där vi bodde ett halvår. Det jag vill berätta, handlar om en dröm och något min syster berättade när hon satt barnvakt medan jag hämtade snabbmat i grillen.
Jag hade en dröm där en svart klänning som hängde i mitt kapprum, som inte var min, plötsligt flög mot mig och virade sig runt min hals. Jag ryckte och slet i den till sist fick jag bort den och slängde ifrån mig den. Klänningen ville bara komma tillbaka men jag skrek med hög röst: FÖRSVINN
Efter det vaknade jag och kände mig både rädd och svettig.

Kvällen jag skulle hämta snabbmat från grillen, satt min syster barnvakt och Mikael sov.
När jag kom tillbaka med maten satt min syster stel som en pinne och sa lämna mig aldrig mer ensam här, jag hyrde en tvåa i ett radhus.
Jag frågade vad som hade hänt. Hon återgav med dessa ord: jag skulle hämta ett glas i köks skåpet för att ta lite vatten, jag kunde inte öppna skåpdörrarna de var som låsta och ena köksdörren gick igen med en smäll, den gick inte heller att öppna, så jag satte mig på soffan livrädd men kunde ju inte lämna pojken. När jag satt på soffan kände jag något iskallt bakom nacken, men jag vågade inte vända mig om, så jag satt så tills du kom hem. Min syster såg verkligen skärrad ut.

Det måste ha varit 1995-1996 på hösten då vi befann oss i min makes stuga.
Mikael var ensam inne i stugan och vi höll på att anlägga gräsmatta utanför när han plötsligt kommer springandes och ropar på mig.- Mamma, det var en gubbe inne i stugan, han var väldigt snäll mot mig.
- Oj då, säger jag, berätta lite mer om honom!
- Han hade på sig en lång klänning med huva och sådana sandaler på fötterna, berättade pojken. Mannen sa att jag inte behövde vara rädd mer, sa pojken och log med hela ansiktet.
När vi senare åkte in till byn och förbi kyrkogården, utbrast pojken: – Mamma, där bor den snälla mannen, det sa han själv till mig, sa pojken och såg nöjd ut.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag nickade bara och log mot pojken.

Jag tog kontakt med en känd parpsykologs fru och berättade om dessa händelser, hon menade att min son eventuellt såg mer än andra och har någon slags kontakt till andra dimensioner.