Vi har fortfarande inte lärt oss att respektera jorden, fast vi har haft alla dessa år på oss.
Alltid är det egoismen som går före allt annat.
Jag skäms för att vara människa.
Mikaels historia
Det började sommaren 93 efter farmor Julias död. Av någon anledning fäste hon sig väldigt mycket vid min son Mikael född i Mars 92, vilket vi tyckte var märkligt eftersom hennes förkärlek för flickor varit mycket påtaglig.
Eftersom farmor Julia blivit så gammal, att hon behövde ha någon omkring sig hela tiden, flyttade hon hem till mina föräldrar 1993. Mitt föräldrar hem låg ute på landet.
Byggnaden liknade en mindre herrgård som b l a fungerat som en affär en gång i tiden. Den hade brunnit ner en gång men återuppbyggdes i exakt ursprungligt skick.
By folket berättade om att för länge sedan hade en rysk soldat gömt sig i byggnaden och av rädsla för att bli fast när soldaterna kom, hoppat ut genom fönstret på andra våningen, vilket resulterade i dennes död.
Min syster Janets rum låg vid samma gavel men på undervåningen, varifrån den ryske soldaten hoppat ut från. Farmor Julia fick finrummet till sitt eget rum och det låg bredvid Janets rum.
Min mor hörde ett telefon samtal mellan farmor Julia och en väninna till henne från orten där hon bott tidigare, där hon hade berättat att den enda som verkligen älskade henne som hon var, var min son Mikael. Hon hade sagt att han är en underbar liten kille. Att han älskade henne för det hon var.
Även om hon var gammal så gungade hon min son med benet och Mikael var förtjust och glad i henne. Farmor Julia och Mikael hann bara tillbringa några veckor tillsammans innan det var dags för oss att återvända hem till jobb och vardag. Jag kommer ihåg att Farmor Julia sa att hon inte ville att vi skulle åka men tyvärr så kom vardagen ikapp även den sommaren. Hon hann tyvärr bara bo några månader hos mina föräldrar innan det var dags för henne att gå vidare, hon dog sommaren 1993.
Mikael och jag reste hem på besök efter begravningen, vi kunde inte närvara vid begravningen. Vi hade för vana att övernatta i Janets rum när vi var där, det hade vi alltid gjort.
Efter Farmor Julias död blev min son brutalt väckt ca 1-1½ timme efter det att han somnat och fylld av skräck rusade han mot dörren, bankade och skrek men då dörren hade med åren blivit lite skev var den svår att öppna. Detta hände varje kväll och vi förstod inte varför han uppförde sig så.
Jag och min äldsta syster tillsammans med hennes man beslöt att åka på en kortare kryssning, så min mor skulle passa Mikael i ett dygn. Vi hade en trevlig resa med mycket kortspel och god mat.
När jag kom hem efter resan, berättade hon att Mikael vid nattningen betett sig underligt, han hade sagt att Mormor absolut inte fick sova och samtidigt pekat ut i det halvmörka rummet och skakat på huvudet. När pojken så småningom somnat, reste sig min mor tyst och gick ut i köket för att koka kaffe. Lite senare efter kaffet satt hon kvar vid köksbordet och lade patiens, när dörren plötsligt gick upp med en smäll och pojken gråtandes och fylld av skräck rusade rakt i min mors famn. Pojkens beteende var så intensivt att hon förstod att allt inte var som det skulle. Den natten sov pojken bredvid min mor.
Jag nattade min son i mina föräldrars rum den natten, efter att pojken somnat gick jag över till min systers hus, vilken låg 50 m. bort. Jag ville diskutera det som hänt med henne för att försöka förstå. Jag var inte borta mer än en 20-30 minuter innan jag gick hem igen.
Medan jag sneddade över gården såg jag samtidigt rakt in genom fönstret till mina föräldrars sovrum. Det var halvmörkt i rummet och jag såg en kvinnogestalt, det såg ut som en äldre kvinna med en sjal om huvudet stå vid vad som måste vara sängen, jag skyndade mig in och hittade min mor sittandes vid köksbordet.
Var du inne hos Mikael alldeles nyss: frågade jag med andan i halsen? Nej, svarade hon, jag har fikat och löst korsord. Det har varit lugnt, pojken sover tryggt.
Jag gick in i sovrummet och kunde snabbt konstatera att pojken sov lugnt och tryggt.
Jag förklarade för min mor vad jag sett genom fönstret, men hon sa att ljuset säkert spelat mig ett spratt. Det hoppades jag med, men jag kunde inte låta bli och undra.
Mikael och jag bytte till ett sovrum som låg bredvid mina föräldrar, det rummet låg vid motsatta gaveln till min syster Janets rum.
Under hösten 93 förändrades min sons beteende, han vägrade gå in ensam i det rum vi sovit i tidigare. Det var ett trevligt ljust rum och vette mot söder.
Bastun var för ovanlighetens skull på övervåningen och vi bastade var o varannan kväll.
Mikael vägrade absolut gå upp ensam till övervåningen.
Han började prata om elaka farbröder, dumma, dumma farbröder, sa han och kunde ställa sig halvvägs upp för trappan och bara skrika uppåt.
En tid efteråt, strax innan läggdags för de mindre, satt min mor, jag och pojken vid köksbordet, då han plötsligt tittade upp och sa – Mamma, tanten visade så här! Pojken tecknade en cirkel med handen mot väggen. Han upprepade det flera gånger. Vi förstod inte alls vad han ville säga.
Det blev läggdags och jag tog med mig pojken och vällingflaskan och gick in i sovrummet. Strax innan han somnade satte han sig upp och upprepade. – Mamma tanten visade mig så här. Återigen tecknade han en cirkel mot väggen.
Förklaringen till Mikaels cirklar fick vi en tid efteråt. Vi hittade en rund hattask i farmor Julias rum och under den fanns en kartong med gamla brev. Min farmor inte var gift med min fars far, utan han var ett utomäktenskapligt barn, det var en stor skam på den tiden när farmor var ung, så hon hade aldrig talat om för min far vem hans biologiska far var. Vi tolkade det som så att farmor Julia på något sätt efter sin död ville att min far skulle veta vem som var hans biologiska far.
Efter att ha letat igenom hela kartongen och läst alla brev, hittade vi ett tidningsurklipp som föreställde ett brudpar, det var zigenarkungen Allan Hagerts son som hade gift sig. Vi jämförde vigsel fotot med foton på vår far ungefär från samma tidsperiod och de var otroligt lika varandra. Efter det har andra betydande zigenare bekräftat likheten mellan Allan Hagert son och min far.
Tyvärr ville min far aldrig gå vidare med den saken, han lät det bero.
Min farmors flicknamn var Julia Lehto, hon kom från en finsk stad i norra Finland.
En dag vid köksbordet kort efter cirklarna, hemma hos mina föräldrar, Mikael satt på gaveln vid bordet, när han helt plötsligt reste sig upp och vände sig mot ytterdörren, tittade uppåt och skrek: – Tyst, flera gånger. Jag och min mor tittade mot dörren, men vi såg inget. Jag såg att min far var på väg över gården mot ytterdörren, så jag tar min son och går in med honom på toaletten, där frågar jag pojken varför han sa tyst flera gånger.
Mikael tittade på mig och sa: – tanten sa hela tiden oj oj oj oj, dum tant, konstaterade pojken.
Slutet gott allting gott, trodde vi. Sommaren 1994 flyttade jag och Mikael tillbaka till Eskilstuna från Övertorneå, där vi bott ett tag.
Den sommaren var en ovanligt varm sommar och en kväll när det var varmare än vanligt, med åskan som bullrade rakt ovanför, lade jag ut madrasser på vardagsrumsgolvet och öppnade balkongdörren. Det var så varmt så jag tänkte att det skulle bli lite svalare om vi sov där. Pojken somnade fort och jag snart därefter. Jag hade en fruktansvärd mardröm, om det nu var en dröm.
- I drömmen befann vi oss hemma hos mina föräldrar i Finland. I vardagsrummet satt mina föräldrar och mina två bröder. Mikael gick in i farmor Julias gamla rum och jag satt på huk vid bokhyllan på andra sidan rummet och höll ena handen utsträckt framför mig, ett jätte sug som från en enormt stor dammsugare ville dra in mig i min farmors gamla rum. Jag kände med en stor visshet någonstans inom mig, att om jag gick in i det rummet skulle både Mikael och jag försvinna in en okänd dimension. Jag skrek åt min yngre bror att han skulle hämta ut pojken från rummet, mina föräldrar satt lugnt kvar på soffan och sa att det inte var någon fara för Mikael i farmors gamla rum. Min yngre bror gick in i rummet och satte sig bredvid pojken och började leka med honom, medan jag förtvivlat försöker förmå honom att ta ut pojken, samtidigt som jag kämpar emot det fruktansvärda draget som vill dra in mig i rummet.
Jag vänder mig mot min äldre bror, men han ser inte ut att höra eller märka av något alls. Inte ens mina föräldrar lyssnade och var helt likgiltiga för mina förtvivlade böner. Jag fick det intrycket att de inte fanns där på riktigt.
Plötsligt vaknar jag liggande på madrassen i vår lägenhet i Eskilstuna med min son sovande bredvid mig och känner det enorma suget sakta försvinna från huvudet och ner mot tårna. Jag ligger kvar och försöker förstå vad som hände.
Sommaren 1995 flyttade jag och min son till Finland där vi bodde ett halvår. Det jag vill berätta, handlar om en dröm och något min syster berättade när hon satt barnvakt medan jag hämtade snabbmat i grillen.
Jag hade en dröm där en svart klänning som hängde i mitt kapprum, som inte var min, plötsligt flög mot mig och virade sig runt min hals. Jag ryckte och slet i den till sist fick jag bort den och slängde ifrån mig den. Klänningen ville bara komma tillbaka men jag skrek med hög röst: FÖRSVINN
Efter det vaknade jag och kände mig både rädd och svettig.
Kvällen jag skulle hämta snabbmat från grillen, satt min syster barnvakt och Mikael sov.
När jag kom tillbaka med maten satt min syster stel som en pinne och sa lämna mig aldrig mer ensam här, jag hyrde en tvåa i ett radhus.
Jag frågade vad som hade hänt. Hon återgav med dessa ord: jag skulle hämta ett glas i köks skåpet för att ta lite vatten, jag kunde inte öppna skåpdörrarna de var som låsta och ena köksdörren gick igen med en smäll, den gick inte heller att öppna, så jag satte mig på soffan livrädd men kunde ju inte lämna pojken. När jag satt på soffan kände jag något iskallt bakom nacken, men jag vågade inte vända mig om, så jag satt så tills du kom hem. Min syster såg verkligen skärrad ut.
Det måste ha varit 1995-1996 på hösten då vi befann oss i min makes stuga.
Mikael var ensam inne i stugan och vi höll på att anlägga gräsmatta utanför när han plötsligt kommer springandes och ropar på mig.- Mamma, det var en gubbe inne i stugan, han var väldigt snäll mot mig.
- Oj då, säger jag, berätta lite mer om honom!
- Han hade på sig en lång klänning med huva och sådana sandaler på fötterna, berättade pojken. Mannen sa att jag inte behövde vara rädd mer, sa pojken och log med hela ansiktet.
När vi senare åkte in till byn och förbi kyrkogården, utbrast pojken: – Mamma, där bor den snälla mannen, det sa han själv till mig, sa pojken och såg nöjd ut.
Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag nickade bara och log mot pojken.
Jag tog kontakt med en känd parpsykologs fru och berättade om dessa händelser, hon menade att min son eventuellt såg mer än andra och har någon slags kontakt till andra dimensioner.
Efter dessa händelser så har det varit lugnt.
Känslorna efter döden är svåra att ta på, sorg, ilska, vanmakt mm
Känslorna sägs gå efter en särskild mall men tro mig, så är det inte, de pluppar fram hur som helst.
Döden är så definitiv, avslutande och samtidigt så skrämmande.
Var tar själen vägen, vilken riktning är den bestämd att följa?
Alla dessa funderingar som dyker upp när någon går bort för att sen när tiden läkt sorgen försvinna bort igen.
Såg min Far ligga i den vita kistan, klädd i sin kaptens uniform med sin kaptens mössa på bröstet.
Ögonen så slutna.
Hela tiden väntade jag mig att han skulle öppna ögonen och spjuveraktigt titta upp och säga:
Så har jag fått prova på det här med.
Det gjorde han inte, utan han låg där helt stilla, så vacker i sin uniform.
Är döden ett avslut på ett liv och början på ett annat?
Kroppen som själen har lämnat är helt tömd på all energi som forsat genom lemmarna.
Ett tomt skal, en benämning jag hört ofta. Var tar själen vägen, känns så konstigt att det som är människans JAG bara tar slut, eller gör de det.
En vän till mig brukar öppna fönstret direkt efter dödsögonblicket för att släppa ut själen.
Ger själen vidd och rymd för sin sökan efter det nya?
Kan någon ge mig ett svar….
Vår far somnade in lugnt och stilla 21/2-10 strax efter midnatt.
Minnena sköljer över mig, ser framför mig när han var en karl i sina bästa dagar, den energin han utstrålade och styrkan han hade. Han födddes 1933 och jag vill gärna berätta en del av hans livs historia.
Svenska staten började ifrågasätta Raimos framgång med företagen.
Svenska skatteverket, Eskilstuna kommun och lotteri inspektionen började beskylla Ahonen för att han drev en illegal maffia verksamhet som inte staten hade kontroll över.
Skatteverket sa till Raimo att du har pengar , det är bara att betala, du har mycket pengar i resväskor, sälj ditt hus och ditt fartyg och flytta till lägenhet.
Raimo svarade att han betalar skatter och avgifter till förbannelse och detta ledde till att skattemyndigheterna stängde bolaget Finska Bröd AB och Spelbolaget, Raimos advokat och revisor försökte redovisa de ekonomiska tillgångarna till myndigheterna men myndigheterna hade bestämt sig.
Skatteverket skönhetstaxerade Raimo på 20 miljoner . Efter detta kaos med myndigheterna beslutade sig Raimo för att lämna Sverige.
Eskilstuna kommun spärrade Raimos och bolagens konton och beslagtog egendomar och ägodelar.
Den 20 augusti lämnade Raimo Villan i Slätviken med familjen och styrde sitt fartyg mot Stockholm där han inköpte proviant. I Stockholm lastades en bil och en liten motorbåt på sitt fartyg M/S Agneta 25m lång och 8 m bred.
Tisdagen den 22 augusti 1972 går det ut en efterlysning i alla stora dagstidningar i Skandinavien att en spelkung/direktör flyr med 20 miljoner med egen båt till Mallorca.
Enligt vittnena som jobbat som hembiträden åt familjen har Matti Kuusela och hans hustru Terttu (källa Eskilstuna Kuriren och Expressen 23/8-72 observerat att familjen suttit vid köksbordet och packat ner stora sedlar i flera resväskor.
Raimo efterlystes av Interpol och de larmade fem länders polis som skulle assistera vid gripandet av Raimo och hans familj för valutasmuggling.
Tyska polisen stormar fartyget som ligger vid hamnen i Cuxhaven den 24 och 26 augusti. De riktar pistolerna mot hans rygg samt mot hans fru.
Polisen gjorde husrannsakan för att finna de 20 miljonerna. Den tyska polisen hittade inga pengar på båten .
Raimo släpptes p g a bristande bevis av den västtyska förbundspolisen.
Distriktsåklagaren Lennart Melin och polis chef Stig Rönn kritiserade tyska polisen för Raimos frisläppande.
Raimos styrman Elias Olsson 60 år hemmavarande i Tumba( källa Aftonbladet 26/8-72 hoppade av i Kielkanalen av två orsaker, för att Raimo fifflade med pengar och att Raimo lämnade sin personal i sticket. Elias försökte visa den tyska polisen ett utrymme där pengarna kunde finnas, inga pengar hittades i detta utrymme.
Elias säger att Raimo skrattar åt den svenska polisen och att det måste finnas pengar ombord och att det öppnas nya vägar för Raimo (källa expressen 25/8-72.
Familjen blev trakasserad av journalister i Cuxhaven och den tyska polisen tittade bort när Raimo hade sönder ett flertal kameror för journalister.
Raimo fortsatte resan med några uppehåll i Cherbourg stoppades båten av hamnpolisen, de ansåg att båten var i alltför dåligt skick för att fortsätta. Svenska konsuln var där som tolk. Raimo blev frustrerad av detta, men hustrun Eevi sa att det är inga problem, vi stannar gärna här som Frankrikes och konsulatets gäster, det enda vi vill ha det är ett hus att bo i, möbler till huset, kläder till barnen, mat, ordnad skolgång och pengar. Det tyckte inte hamnpolisen inte om och inte heller den svenska konsuln så Raimo fick åka vidare med familj och båt.
Raimo hade planerat att åka till Mallorca men p g a alla journalister som väntade där ändrades destinationen till Gran Canaria. Journalisterna som förgäves väntade på Mallorca de var helt säkra på att M/S Agneta hade sjunkit och att hela familjen omkommit då de inte anlänt till Mallorca.
Släktingar och vänner i Sverige och Finland fick ett dödsbesked via media, som inte stämde med verkligheten.
M/S Agneta anlände till Las Palmas hamn. Familjen förblev bosatt på båten under hela vistelsen på Gran Canaria
Turister svärmade runt båten och försökte ta sig ombord och fotografera Raimo och hans familj.
I Las Palmas ställde svenska sjömans kyrkan upp, sjömansprästen Lars Palmgren med personal på ett fantastiskt sätt för familjen. Senare kom Raimo i kontakt med en svensk firma med en filial på Kanarieöarna, ett företag i båtreparations branschen . Efter drygt ett år startade Raimo eget båtreparations företag. Han reste jorden runt via sitt företag.
Raimo kontaktade svenska skolan i Las Palmas och frågade om det fanns plats för hans barn där. Han fick ett positivt besked, det fanns plats.
Bemötandet barnen fick dagen de skulle börja i den svenska skolan var under all kritik. När de gick till skolan möttes de av en lärare som sa att de fick tyvärr inte börja i skolan. Föräldrarna till de andra eleverna hotade med att ta ur sina barn ur den svenska skolan om mina barn började där. Barnen kom hem och var ledsna.
Raimo kontaktade då istället engelska skolan och barnen fick börja genast där. Raimo och hans hustru Eevi kan inte förstå att man straffar barnen. Barnen hade kunnat tillföra skolan mycket med sina erfarenheter om resan och livet på båten.
Barnen lärde sig spanska språket mycket fort och fick många spanska vänner.
En dag fick Raimo besök av hamnpolisen de ville att han skulle flytta båten från den kajen där den låg. Samtidigt träffade Raimo en vän och han berättade för vad som hänt men vännen sa att han inte skulle oroa sig. Vännen bjöd med Raimo till borgmästaren på middag där Raimo blev mycket väl mottagen. Borgmästaren gav honom en vimpel som han skulle hänvisa till när han fick besök av hamnpolisen igen. Efter en kort tid återvände hamnpolisen och sa igen att båten måste flyttas omedelbart, då bjöd Raimo in hamnpolisen och visade vimpeln. Hamnpolisen tittade på den och bad om ursäkt att han besvärat. Hamnpolisen blev en god vän med familjen efter detta.
Så kom den dag då Raimo sa att nu är det dags att åka tillbaka till Sverige. Vi barn som då var tonåringar hade ingen som helst önskan att åka till Sverige, men Raimo hade bestämt sig.
Jag och min yngre syster fick följa med en vän som skulle bila genom Europa till Sverige. Min mamma och tvillingarna flög och Raimo och sonen styrde kosan mot Sverige med M/S Agneta. Så reste vi på olika sätt till Sverige.
Karlskoga var platsen vi kom till, där fick Raimo arbete hos en god vän som hade en möbel affär och familjen fick bo i samma hus.
Fortsättning följer
Nu har jag jobbat 7 dagar i sträck, har en dag kvar innan jag får vara ledig. Att jobba som timanställd är inget paradis. Jobben man får tar man och sliter ut sig. Önskar att jag kunde få ett jobb där jag trivs och min erfarenhet kan hjälpa min ev kommande arbetsgivare. Talangen, färdigheten och viljan finns, såå knäckande när man bara får ett Tyvärr men platsen har blivit tillsatt med en annan.
Arbetsgivare, se hit och ta er en funderare, det Du söker kanske finns här.
Vad är skuggorna man ser i ögonvrån?
Blir allt tröttare på att politikerna styr media här i lilla sverige. Viva la Freedom.
Vill inte se nån av partierna som finns idag på tronen efter nästa val.
De har glömt vad det är att vara Människa.
Nej, fy Skam säger jag. Det är vuxna ni leker med.
Nästan alltid känner man sig som ett barn som blir tillrättavisad både av myndigheter o politiker,
var finns politikernas moral i detta samhälle som ska föreställa demokratiskt.
Det lutar mer och mer åt att demokrati endast är ett bekvämt ord att använda.
Så har oktober gjort sitt intrång. Stormarna blåser upp o träd knäcks.
Härom natten stormade det ganska rejält men jag sov som en stock hela natten och har inte hört ett ljud.
På jobbet fick jag höra skildringar om stormen, hur det riktigt smattrat mot fönsterna.
Det var väl bra att jag fick en ordentlig nattsömn så att jag orkade på jobbet.
Sonen har nu börjat skolan igen. Mår bra febern har gett med sig.
Jag väntar på att telefonen ska ringa och jag får jobb.
