Folktro

Myling
En myling (även utbörding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, ”ge mig ett namn!”, och då kunde man rädda det genom att säga ”Du kan ta mitt, jag heter NN”. Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

Ordet kommer från ”myrding”, från fornsvenskans myrða, ”mörda”. Myling betyder alltså kort och gott ”mördad”.

En sägen från Bergslagen berättar om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: ”Morfar, morfar, får jag pappa?” (Ordet pappa är en dialektal form för att bli ammad). Gubben vägrade först att inlåta sig men då pojken fortsatte att ställa sin fråga svarade han slutligen: ”Har du nån te papp’ så papp’, men inte får du te pappa mej”. Då gav sig pojken iväg. När gubben slutligen kom hem till sin torpstuga fann han sin hemmaboende dotter död i utdragssoffan med blodet flytande från brösten. Gubbens svar gav pojken möjlighet att ta hämnd på sin moder, med sägnens ord: ”När pojken hade fått lov te papp’ så visste han vart han skulle gå”.

Strandvaskare
En strandvaskare eller strandgast var inom folktron en drunknad person som gick igen. Till dessa hörde döda sjömän som aldrig blivit hittade eller flutit i land och därför ej heller fått en kristen begravning. När det stormade kunde man höra deras osaliga andar gasta utifrån havet.

Lyktgubbe
Lyktgubbe var i folktron en osalig ande efter en avliden lantmätare, som fuskat då ägogränserna mättes upp och flyttat en gräns utan tillstånd. Han tvingades därför att i alla evigheter följa den rätta rågången (gränsen) och kunde ibland visa sig som ett hastigt irrbloss om natten.

Nattramn
I sin beskrivning av folktro i södra Småland beskriver Gunnar Olof Hyltén-Cavallius nattramnen som gasten efter en utbörding, det vill säga ett odöpt barn som burits ut i skogen. Nattramnen visar sig endast nattetid och då oftast vid större högtider. Den flyger i luften i fågelskepnad och utstöter ett knarrande ljud, som liknar gnisslet från ett osmort vagnshjul. Den flyger alltid från väster till öster och aldrig närmare marken än vad en oxe bär oket. Enligt medeltidstro är nattramnen ständigt på färd till Kristi grav, men kan bara färdas om natten och får inte ro förrän den kommit fram. Hyltén-Cavallius menar att det är fråga om någon art av snäppa eller beckasin.[2] Beskrivningen stämmer relativt väl med morkullans spelflykt.

Leave a Reply


Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu