Sadettas a place for you and me

Tron på änglar är central inom islam. Den börjar med hur Koranen dikterades för Muhammed av änglarnas härskare, Djibril/Jibril (= det judeokristna namnet på denna ängel är Gabriel).

Inom islam är änglar välvilliga varelser, skapade av ljus (medan vi människor alltså är skapade av krukmakarlera och djinnerna av eld eller snarare gnistor från ökeneldar).

Islams änglar har inte någon fri vilja utan endast existerar för att dyrka och tjäna Gud (Allah) och vara hans sändebud. De är alltså inte kapabla att synda. Vilket måste betyda att islams Iblis (= vår Satan) inte kan vara någon fallen ängel, ty saknar man en fri vilja, måste man ju vara programmerad till att för evigt tjäna och dyrka Gud/Allah.

Änglar inom islam är per definition könlösa, samma synsätt som finns inom judendom och kristendom. Fast här finns en konflikt inom framför allt kristendomen enär kristendomen lär ut att fallna änglar gillar att ha ihop det med kvinnliga människovarelser.

Till änglarnas arbetsuppgifter (i alla fall inom islam) hör att skriva ner alla människors handlingar samt att ge varje nyfött barn en själ och på motsvarande vis hämta tillbaka själen vid en persons död.

Izrail (Azrael) är namnet på den dödsängel som tillsammans med sina medhjälpare är den som har som uppgift att skilja själen från kroppen när en person dör. Han har är ärkeängels status.

Det finns utöver Djibril/Jibril (vår Gabriel, dvs han som dikterade Koranen å¨t profeten Muhammed) och dödsängeln Izrail (vår Azrael) ytterligare två ärkeänglar inom islam. Dessa två är Mikail (vår Mikael vars huvuduppgift det är att belöna människor för deras goda gärningar, men åtminstone inom islam är Mikail den ärkeängel som ligger bakom åska och blixtar över världen) samt Israfil (vår Rafael som bland annat är den ärkeängel som ska signalera början av Domedagen (= Yaum al-Qiyamah i Koranen) genom att blåsa i en trumpet.

Om Izrail (Azrael) förtjänar att tilläggas att han inte självsvåldigt kan bestämma/besluta när någons själ ska hämtas hem till Gud/Allah igen. Den tidpunkten är det Gud/Allah allena som avgör, och dödsängeln har alltså ingenting med detta att göra.

Inom islam fanns det förr en tradition att män som rakade bort sitt huvudhår måste lämna kvar en tuss/lock någonstans på hjässan, så att Izrail (Azrael) skulle ha något att greppa tag i, när själen skulle transporteras tillbaka till Gud/Allah.

Om dödsängeln Izrail (Azrael) kan du läsa mer här: http://en.wikipedia.org/wiki/Azrael .

Myling
En myling (även utbörding) var i svensk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn som mördats av sin mor och gömts, till och med under golvet i stugan ibland, för att dölja en oönskad födsel.

I sägnerna berättas det om hur modern avslöjas när mylingen sjunger en sång om sitt öde. Mylingar troddes finnas på platser där en ung mor kunde tänkas gömma ett dött barn, som myrar, uthus, dyngstäder, stenrösen och skogsbackar. Från dessa kunde man ibland höra gråt och barnskrik. Ibland kunde det odöpta barnet ropa på hjälp, ”ge mig ett namn!”, och då kunde man rädda det genom att säga ”Du kan ta mitt, jag heter NN”. Man kunde även hjälpa det genom att hitta liket och begrava det i vigd jord på en kyrkogård.

Ordet kommer från ”myrding”, från fornsvenskans myrða, ”mörda”. Myling betyder alltså kort och gott ”mördad”.

En sägen från Bergslagen berättar om en gammal torpare som på väg hem från krogen tilltalades av en liten pojke med orden: ”Morfar, morfar, får jag pappa?” (Ordet pappa är en dialektal form för att bli ammad). Gubben vägrade först att inlåta sig men då pojken fortsatte att ställa sin fråga svarade han slutligen: ”Har du nån te papp’ så papp’, men inte får du te pappa mej”. Då gav sig pojken iväg. När gubben slutligen kom hem till sin torpstuga fann han sin hemmaboende dotter död i utdragssoffan med blodet flytande från brösten. Gubbens svar gav pojken möjlighet att ta hämnd på sin moder, med sägnens ord: ”När pojken hade fått lov te papp’ så visste han vart han skulle gå”.

Strandvaskare
En strandvaskare eller strandgast var inom folktron en drunknad person som gick igen. Till dessa hörde döda sjömän som aldrig blivit hittade eller flutit i land och därför ej heller fått en kristen begravning. När det stormade kunde man höra deras osaliga andar gasta utifrån havet.

Lyktgubbe
Lyktgubbe var i folktron en osalig ande efter en avliden lantmätare, som fuskat då ägogränserna mättes upp och flyttat en gräns utan tillstånd. Han tvingades därför att i alla evigheter följa den rätta rågången (gränsen) och kunde ibland visa sig som ett hastigt irrbloss om natten.

Nattramn
I sin beskrivning av folktro i södra Småland beskriver Gunnar Olof Hyltén-Cavallius nattramnen som gasten efter en utbörding, det vill säga ett odöpt barn som burits ut i skogen. Nattramnen visar sig endast nattetid och då oftast vid större högtider. Den flyger i luften i fågelskepnad och utstöter ett knarrande ljud, som liknar gnisslet från ett osmort vagnshjul. Den flyger alltid från väster till öster och aldrig närmare marken än vad en oxe bär oket. Enligt medeltidstro är nattramnen ständigt på färd till Kristi grav, men kan bara färdas om natten och får inte ro förrän den kommit fram. Hyltén-Cavallius menar att det är fråga om någon art av snäppa eller beckasin.[2] Beskrivningen stämmer relativt väl med morkullans spelflykt.

Tutankhamun föddes 1358 f.Kr och var son till farao Akhenaton och modern var troligtvis dennes bihustru Kiya. Han fick då namnet Tutankhaten, som betyder levande bild av guden Aten, senare tog han namnet Tutankhamun som betyder levande bild av guden Amun. Han blev farao vid 11 års ålder, cirka 1347 f.Kr. Hans död vid 19 års ålder har gett upphov till mängder av sensationella teorier om lömska komplotter och mord. Men nya upptäckter har nu gett oss ett helt annat svar på gåtan.

Tutankhamun var frukten av, som de flesta äktenskap bland Egyptens kungligheter, ett syskonäktenskap. Detta ledde i Tutankhamuns fall till en defekt kallad Klippel-Feils syndrom, som bland annat ledde till benskörhet och sammanväxta halskotor. Han hade också en kraftigt utvecklad skolios, vilket betyder att hans ryggkotor satt vridna på varandra så att ryggraden blev formad som ett ”S”. I alla faraoners gravar brukar man finna vackra stavar inför resan i dödsriket. I Tutankhamuns grav fann man även en stor mängd slitna sådana, vilket tyder på att hans ryggsjukdomar varit ett problem i hans liv. Det står klart att Tutankhamun inte bara var rörelsehindrad, utan även måste ha levt ett liv med mycket svår kronisk smärta. Den smärtlindring som fanns att tillgå i Egypten på den tiden var förmodligen otillräcklig. Tutankhamun kunde ha dött av en olyckshändelse, till exempel genom ett fall. DNA-analyser har visat att Tutankhamun var infekterad av den parasit som orsakar en ofta dödlig variant av malaria, vilket också skulle ha kunna vara dödsorsaken kanske i kombination med skelettsjukdomarna.

Vid undersökningar av Tutankhamuns mumie upptäcktes en skada i sidan av skallen och en benbit tycktes ha lossnat från insidan av skallen när hans mumie undersöktes. Vetenskapsmännen antog att det var en skada som uppstått under mumifieringsproceduren, när hjärnan togs bort. Därefter såg de tecken på att en blödning bildats i underdelen av skallen och att skadan kan ha uppkommit före mumifieringen.

En forskargrupp med Eduard Egarter Vigl, ismannen Ötzis främste och mest hängivne beskyddare, och Paul Gostner från huvudsjukhuset i Bolzano i spetsen inledde en avancerad dataanalys ­baserad på tredimensionella bilder av mumien år 2005 och visade att skallfrakturen inte orsakat döden. Den tillkom först under balsameringen. Istället pekar man på en skada i vänster knä och noterar att knäskålen är spräckt, troligen som följd av ett svärdshugg. Guldfragment från Tutankhamuns kläde­dräkt har trängt in i såret, som inte velat läka – och kryckor funna i gravkammaren ger en vink om att farao under den sista delen av sitt korta liv haft mycket svårt att gå, något som ytterligare styrker den nya tesen. Såret blev svårt infekterat och den här gruppen menar att det var den infektionen som orsakade Tutankhamuns död.

Tutankhamun var gift med sin några år äldre halvsyster Ankhesenaten, dotter till Akhenaton, deras gemensamme far, och drottning Nefertiti. Ankhesenaten födde två för tidigt födda döttrar som inte överlevde. Tonårsföräldrarna sörjde och mumifierade de två barnen, vilket var ovanligt. Deras mumier fanns också i Tutankhamuns grav.

Han levde under en politiskt spänd tid i Egypten eftersom den föregående faraonen Amenophis (senare kallad Akhenaton) införde en religion med endast en gud, solguden Aton. Detta var egentligen ett utstuderat sätt för att ge mer makt åt faraon och drottningen. De var nämligen de enda som fick tillbe Aton direkt. Folket skulle istället tillbe Aton genom att tillbe faraon.

Men när Tutankhamun senare tog över makten återgick man till de äldre traditionerna. Det var ett av de beslut som gjorde Tutankhamun extremt populär bland sitt folk.

Tyska och egyptiska forskare har lyckats ta ut DNA från benmärgen på den 3300 år gamla mumien. Dessa tester bevisar att Tutankhamuns hälsa var dålig under hela hans livstid. Något som förmodligen berodde på inavel. Han led av flera ärftliga sjukdomar och var halt.
Han dog på grund av sin allmänt dåliga hälsa, malaria och ett lårbensbrott han fick kort före sin död.

Howard Carter öppnade Tutankhamuns grav 1922 under världsvid nyhetsbevakning. Graven är den bäst bevarade graven i Konungarnas Dal och var fylld av fantastiska skatter. Anledningen till att egyptierna fyllde gravarna med skatter var för att de trodde att den döde då kunde ta med dem till efterlivet.
Howard Carter var också den första att undersöka Tutankhamuns mumie när han hittade den fem år efter öppnandet av graven. Han begick dock ett stort misstag.
I sin iver att få loss alla faraons smycken delade Howard upp stackars Tutankhamun i 13 delar. Något nutida egyptologer inte ser på med blida blickar…
Öppnandet av graven var en dramatisk tid och rykten om att de som stör faraonernas sömn skulle straffas av en fruktansvärd förbannelse började spridas.

Det sägs att följande förbannelse hittades vid Tutankhamuns grav: ”Döden skall komma på snabba vingar till honom som stör konungens frid”. Howard Carter och hans team lät sig dock inte skrämmas.
Men kvällen efter att Howard kom hem efter att ha öppnat graven fick han veta av sin betjänt att hans kanariefågel blivit uppäten av en kobra. Betjäntens teori var att detta var en varning eftersom kobror ofta sågs sitta på Tutankhamuns huvud för att beskydda honom. Howard trodde honom dock inte.
Men vart efter de fortsatte undersöka graven skedde fler mystiska dödsfall.
Lord Carnarvon, expeditionens huvudfinansiär, dog den 5:e april 1923. Han ska ha fått ett insektsbett som han sedan skar upp när han rakade sig. Han dog av blodförgiftning. Natten för hans död sägs det att det blev strömavbrott i Kairo och tydligen dog hans hund samtidigt med honom. Ännu mer mystiskt blir det hela av att Tutankhamuns mumie såg ut att ha ett insektsbett på exakt samma ställe på kinden som Carnarvon haft.
1935 hade 21 personer sammankopplade med upptäckten av graven dött på märkliga sätt.
Men Howard Carter trodde aldrig på förbannelsen. Han tycks också ha klarat sig bra från den eftersom han dog av naturliga orsaker vid 66 års ålder. Vilket majoriteten av upptäckarna av graven trots allt också gjorde.
Forskare har en alternativ förklaring till de underliga dödsfallen.
De tror att dödsfallen beror på att farliga bakterier kan ha väckts till liv vid öppnandet av graven. Forskare har vid senare gravöppningar hittat bakterier. Inte dödligt farliga kanske, men för en person med dåligt immunförsvar är de inte att leka med.

En serie våldsamma haj attacker sprider skräck i Australien. Enligt en populär teori har överfiskningen tvingat hajarna att börja äta människor – något som dock förnekas av flera forskare.

Hajattackerna kommer sedan Sydney i miljömedvetet nit försökt städa upp både på stränderna, i hamnen och i havet. Antalet rederier har minskat, skeppsindustrin har krympt och skräpdumpning har blivit straffbart. Giftiga båtbottenfärger har förbjudits. Dessutom har det kommersiella fisket minskat, vilket enligt fiskeexperter ökat antalet fiskar.

Men renare vatten och flera fiskar gör också att hajarna kommer närmare stranden i sin jakt på annan föda.

Delstaten New South Wales, där Sydney ligger, ska undersöka hur många hajar som simmar i havet utanför Sydney. Industriministern för delstaten, Ian MacDonald, räknar med att resultatet ska visa att minskningen av antalet hajar har upphört.

- De rapporter jag får från människor som spanar efter hajar är att det verkar bildas hajstim i både flodmynningar och längs havskusten, sade han till australiska ABC.

Förklaringen är enligt honom förbättrad miljö och minskat fiske i delar av delstaten.

Nu har övervakningen av Bondi beach ökat. Helikoptrar cirkulerar över området och på fredagsmorgonen var stranden stängd.

De flesta manar till lugn men vaksamhet. Rådet är att inte bada i gryningen eller skymningen då hajarna brukar äta. Man bör också hålla sig borta från områden där hajar intar sin föda, såsom hamnar och flodmynningar.

Senast en människa dog av en hajattack i Australien var i december 2008 då en haj attackerade en snorklande man utanför en strand söder om Perth.

Totalt har 56 människor dött av olika hajattacker i Australien under de senaste 50 åren – många när de surfat.

Mars 2011
En 48-årig man blev biten i armen och fick en del av sin surfingbräda uppäten då han anfölls av en haj utanför New South Wales i Australien på tisdagen. Det skriver Sydney Morning Herald.

Attacken inträffade när Dave Pearson surfade utanför Crowdy Head och låg och paddlade på sin bräda för att hitta rätt våg. Hajen, som var omkring 2,5 meter, bet honom i vänsterarmen och slet sedan loss en del av brädan.

Dave Pearson lyckades dock ta sig i land och fick snabbt hjälp av andra surfare och en strandvakt. Efter att ha fått syrgas och tryckförband fördes han till sjukhus i Newcastle för vård.

En liknande attack från en stor vithaj inträffade i Port Stephens för en vecka sedan. En 24-årig kvinna lyckades då undkomma med livet i behåll sedan hon bitits flera gånger efter att ha ramlat av sin bräda vid Jimmys Beach, skriver tidningen.

Januari 2009
13-åriga Hannah Mighall som var ute och surfade med sin kusin, Syb Mundy, på Binalong Bay på den australiska östkusten. Plötsligt bryter den fem meter långa vithajen havsytan och biter av en stor bit av Mighalls surfbräda. Mighall får panik. Skriker förtvivlat.

En annan surfare, Ian Hollingsworth, 30 meter bort bevittnar hela händelseförloppet.

–Hajen tog tre stora tuggar från hennes ben. Jag kunde se hur hajen drog henne baklänges och försökte få henne under vattenytan, uppger Hollingsworth för Adelaidenow.

– Det var som en scen från Hajenfilmen, det var förskräckligt, fortsätter Hollingsworth.
Samtidigt lovprisar Hollingsworth 13-åringens kusin som kom till hennes räddning.

– Han slog mot hajen och lyckades ta tag i henne.
Efter att Mundy lyckats wrestla bort hajen och rädda kusinen från hajens gap, kunde han lyfta upp henne på sin surfbräda. Direkt när de nådde stranden fanns där folk som hjälpte till med bandage och ringde ambulansen. Hennes tillstånd var stabilt under gårdagen.

Den andra attacken förtäljer ett liknande scenario. Surfaren Jonathon Beard hade även han turen att ha en snabbtänkande vän vid sin sida.

Det var runt klockan 8.30 på lördagsmorgonen som en vithaj propellerade sig likt en borr, bröt vattenytan och lämnade Beard med ett 40 centimeter djupt köttsår i vänstra låret.

Hans vänner hjälpte honom i land och bandagerade benet. Flygambulansen tog honom till Gold Coast Hospital för akutoperation.

Surfarkompisen Paul Holden berättade att de var ett gäng polare som surfade bland en flock delfiner. Plötsligt dök hajen upp från det blå.

– Vattnet blev fullständigt vitt. Det blev en kaosartad stämning. Jag är fortfarande chockad, avslutar Holden för Adelaidenow.

Bonnie Elizabeth Parker, född 1 oktober 1910 i Rowena, Texas, död 23 maj 1934 i Bienville Parish, Louisiana, var det andra av tre barn. Hennes far, som var murare, avled då Bonnie bara var fyra år, vilket tvingade modern, Emma Parker, att flytta med barnen till West Dallas, där de levde i fattigdom. Bonnie var ett brådmoget barn och hade goda betyg i high school, särskilt i kreativt skrivande. Hon vann en tävling för sin skola och höll även tal för lokala politiker. Hon beskrevs som en intelligent, vacker, charmig och envis ung kvinna.
Bonnie Parker gifte sig endast femton år gammal den 25 september 1926 med Roy Thornton, men förhållandet varade inte. Maken försvann av och till, en gång under så lång tid som ett helt år, och den unga flickan led av hemlängtan. I januari 1929 bröt hon upp från sitt äktenskap, men trots att Roy Thornton dömdes till fem års fängelse kort efter det, skildes de aldrig och Bonnie bar fortfarande Thorntons vigselring vid sin död.

Clyde ”Champion” Chestnut Barrow, född 24 mars 1909 (eller 1910, enligt vissa källor [1]) i Ellis County, Texas (nära Telico söder om Dallas), död 23 maj 1934 i Bienville Parish, Louisiana. Han var det femte av sju barn, i en fattig jordbrukarfamilj. Clyde arresterades första gången i slutet av 1926, efter att ha smitit från polisen som ville fråga om en hyrbil som han inte återlämnat. Ett andra gripande skedde kort därefter, då han och brodern Buck Barrow, ertappades med stulet gods (kalkoner). I båda dessa fall kan Clyde möjligen ha agerat utan brottslig avsikt. Under 1927-1929 gjorde han inbrott i butiker, bröt sig in i kassaskåp och stal bilar. Även om han gjorde sig känd som bankrånare, föredrog han mindre rån, han rånade betydligt fler mataffärer och mackar jämfört med de 10-15 bankrån som han och Barrowgänget antas ha begått. Efter mycket rån och stölder, tog hans lycka slut och i april 1930 sattes han in i fängelset Eastham. Under tiden i fängelse, var han med i många bråk i över ett år med en medfånge. Till slut krossade Clyde skallen på medfången med ett järnröri ett bråk. Det var första gången Clyde Barrows dödade någon.

Bonnie Parker mötte Clyde Barrow, 5 januari 1930 i Oak Cliff. De träffades genom hans vän Clarence Clay. Clarences syster, Bonnies svägerska, hade fest och då de möttes, blev båda förälskade omgående, många tror att Bonnie blev medlem av Clydes Barrow-liga för att hon var så otroligt kär. Hon understödde honom lojalt in i det sista när de utförde sina brott.

I mitten av februari 1930 träffades Bonnie och Clyde regelbundet och polisen bedrev spaning mot Emma Parkers hus i hopp om att där gripa den efterlyste Barrow. De arresterade honom och han dömdes till fängelse i två år för inbrott och bilstölder. Med undantag för en två-veckors rymning (som slutade med att han infångades i Ohio) satt Clyde fängslad i Texas state prison på Eastham Farm fram till början av 1931. Det sägs ha varit där han första gången dödade en människa, en intern vid namn Big Ed. Denne var en serievåldtäktsman, ökänd på Eastham för att antasta de svagare fångarna. De sexuella övergrepp som Clyde utsattes för i fängelset kan enligt vissa historiker ha givit honom permanenta psykologiska men, och lett till de våldsamma handlingar som han senare utförde.

På 1930-talet översåg man ofta med fängelsemord om de begicks av fångar som avtjänade långa straff. Clyde Barrow slöt därför ett avtal med en fånge som skulle sitta inne i 30 år, att om denne tog på sig skulden för mordet skulle Clyde hjälpa honom att rymma. Clyde krossade skallen på ”Big Ed” medan den andre internen högg sig själv i magen, satte kniven i Eds hand och skrek till vakterna, ”Jag har dödat Ed!”. Vakterna som arbetade den natten rapporterade att vaktchefen ska ha svarat ”Ingen större förlust!”. Detta var Clyde Barrows första mord.

Efter att han frigivits 1932 flyttade Clyde till Massachusetts, för att försöka börja om från början. Inom några veckor var han dock tillbaka i Texas, indragen i en fritagningsplan av kumpanen Raymond Hamilton med flera.

I april 1932 såg en nattvakt hur Clyde Barrow och några medhjälpare bröt sig in i en järnhandel (butikens läge är omtvistat; de lokala tidningarna rapporterade att det var i Mabank, Texas). De flydde under eldstrid, förenades med Bonnie, och försökte fly området där brottet begicks. Händelsen följde ett mönster för Bonnie och Clyde som skulle bestå till deras död — desperat flykt i hög hastighet utmed ibland oframkomliga vägar, bilstölder och ständiga byten av stulna registreringsskyltar. Även om Clydes körskicklighet och förmåga att undkomma förföljare senare motvilligt beundrades av polisen, slutade detta illa, möjligen för att gänget slutligen var tvungna att stjäla mulor för att ta sig fram över fälten. Clyde undkom, men Bonnie och Fults greps. Bonnie hävdade senare att hon hade blivit kidnappad, och åtalet mot henne lades ner. Efter att ha tillbringat två månader i häktet i Kaufman, Texas kunde Bonnie återvända till Dallas i juni 1932, och var snart ute på vägarna med Clyde igen.

Medan Bonnie suttit häktad, hade Clyde medverkat vid ett rån som chaufför. En butiksinnehavare sköts till döds. Mordoffrets hustru såg ett fotografi av Clyde hos polisen och pekade ut honom som en av skyttarna. I augusti 1932, då Bonnie var på besök hos sin mor, drack Clyde och hans kumpaner alkohol under en danstillställning i Oklahoma, något som var förbjudet under Förbudstiden. När sheriffen och hans undersheriff närmade sig öppnade Ray Hamilton och Clyde eld och dödade undersheriffen. Detta var första gången det så kallade Barrowgänget dödade en polis.

Mellan 1932 och 1934 kidnappade Barrowgänget vid flera tillfällen sheriffer eller rånoffer, och släppte dem långt hemifrån, ibland med pengar så de kunde ta sig hem igen. Historier om dessa möten har bidragit till legenden om Bonnie och Clyde – ett par som både hånades och beundrades av allmänheten. Det finns inget som pekar på att Bonnie var ansvarig för några dödsskjutningar. Clyde och hans kumpaner tvekade dock aldrig att skjuta någon, polis eller civilperson, om de kände att deras egen säkerhet eller rörlighet var i fara. Clyde var den trolige skytten i omkring tio mord. Andra medlemmar i Barrowgänget som man vet, eller misstänker för mord var Raymond Hamilton, W.D. Jones, Buck Barrow, Joe Palmer och Henry Methvin. Med tanke på gängets relativt långa brottsbana, och en stor mängd vapen, bilar och människor inblandade, kan historieböckerna endast spekulera kring den direkta ansvarsfrågan och detaljer kring många av de rån och mord knutna till Bonnie och Clyde. Flertalet av deras brott begicks dessutom i avlägsna trakter, med få vittnen och begränsade möjligheter till brottplatsundersökning.

22 Mars 1933 benådades Clydes bror Buck och släpptes från fängelset. I april bodde han och hustrun Blanche med W.D. Jones, Clyde och Bonnie i ett tillfälligt gömställe i Joplin, Missouri (enligt vissa källor var de bara på besök, för att övertala Clyde att överlämna sig till polisen).

Barrowgängets nästa möte med lagen berodde på deras suspekta agerande, inte på att deras identiteter hade avslöjats. Den lokala polisen visste inte vad som väntade dem eller vilka det rörde sig om, bara att några misstänkta personer befann sig i en lägenhet ovanför ett garage. Utryckningsstyrkan bestod endast av två polisbilar som körde till det ställe där Clyde Barrow och hans kumpaner gömde sig. Även om de överraskades, höll sig Clyde som vanligt kylig under eldstrid. Han och W.D. Jones dödade snabbt en av poliserna och skadade den andre allvarligt. De överlevande poliserna vittnade senare att deras sida bara avlossat fjorton salvor under händelsen. I motsats mot den redogörelse som finns i filmen Bonnie och Clyde, sågs Blanche Barrow, efter den inledande salvan, gå längs uppfarten och ut på gatan med ett nästan surrealistiskt lugn, för att locka med sig sin hund in till garaget och in i bilen.

Barrowgänget lyckades ta sig iväg från Joplin, men W.D. Jones var sårad, och de hade lämnat de flesta av sina ägodelar i den hyrda lägenheten — däribland en kamera och en filmrulle. Den framkallades av Joplin Globe, och gav många, nu berömda, fotografier, varav två kan ses här. Senare använde Bonnie och Clyde ytterkläder och hattar för att dölja registreringsskyltarna på sina stulna fordon då de tog kort.

Trots den glamorösa bild som förknippas med Barrowgänget, var de desperata och missnöjda. Blanche Barrow redogjorde i en nyligen publicerad handskrift om vad som verkade vara ständig flykt.[1] Clyde var som en robot bakom ratten, och körde på farliga vägar och sökte efter platser där de kunde sova och äta utan att bli upptäckta. En medlem var alltid på vakt. Trots att de hade tusentals dollar från ett bankrån, var det en lyx att få sova i en säng för någon i Barrowgänget. Att sova lugnt var nästan omöjligt.

I juni 1933, under ännu en vild flykt, körde bilen som Clyde, W.D. Jones och Bonnie färdades i ned i en ravin. Den voltade runt och Bonnie satt fast i passagerarsätet medan batterisyra läckte på hennes ben. Trots att hon var allvarligt skadad var Clydes första åtgärd att få bort dem från platsen, vilket inte var lätt med tanke på att olyckan dragit uppmärksamhet till sig. Efter att de återförenats med Blanche och Buck Barrow igen, stannade de på ett ställe tills Buck dödade en polis under ett rån med W.D. Jones, och de var tvungna att fly igen. Ligan flyttade flera gånger innan de slutligen hyrde två stugor nära Platte City, Missouri kvällen den 18 juli 1933.

Efter händelserna i Joplin, hade flera stater utfärdat meddelanden om att man skulle hålla ögonen öppna efter okända personer som köpte sjukvårdsartiklar. En apotekare i Platte City ringde polisen då en främling (troligtvis Blanche, även om hennes redogörelse pekar på att det var Clyde och W.D.) köpt sjukvårdsartiklar åt Bonnie 19 juli 1933. Tillsammans med andra rapporter om misstänkt agerande var sheriffen säker på att han var Barrowgänget på spåren. Han sammankallade en stor styrka och slog till mot gängets tillhåll samma natt. Men polisen var fortfarande ingen match för Barrowgängets eldkraft, då de nyligen rånat en vapenaffär. Gänget undkom ånyo, men till ett högt pris. Buck Barrow sköts i huvudet, men överlevde och Blanche blev nästan blind av glassplitter i ögonen. Möjligheterna att klara sig under den följande jakten minskade. 24 juli 1933 överraskades Barrowgänget i ett bakhåll i en övergiven park nära Dexter, Iowa. Återigen blev Buck skjuten och han greps tillsammans med Blanche. Clyde, Bonnie, och W.D. flydde till fots. Buck dog fem dagar senare på ett sjukhus i Perry, Iowa.

Bonnie och Clyde överraskades av ett bakhåll igen 22 november 1933, denna gång då de träffade släktingar nära Sowers, Texas. Återigen lyckades de fly.

I januari 1934, utförde Bonnie, Clyde, Floyd Hamilton (bror till Raymond Hamilton) och Jimmy Mullens en lyckad räd mot Eastham prison farm, och fritog Raymond Hamilton, Joe Palmer, Henry Methvin, och Hilton Bybee. Joe Palmer dödade en vakt och skadade troligen ytterligare en.[3]

Clyde Barrow och Henry Methvin dödade två unga trafikpoliser nära Grapevine, Texas 1 april 1934 och ytterligare en polis fem dagar senare nära Commerce, Oklahoma.

Bonnie och Clyde överfölls under ett bakhåll och dödades 23 maj 1934, på en ödslig väg nära deras gömställe utanför Bienville Parish, Louisiana. De sköts av ett uppbåd av fyra Texaspoliser och två från Louisiana (Louisianapoliserna var där av juridiska skäl, en aspekt av det amerikanska rättssystemet innan FBI grundades, som Clyde hade utnyttjat till fullo då han valde rånplatser och platser att gömma sig.) Uppbådet leddes av tidigare Texas Rangerpoliskommissarien Frank Hamer, som aldrig tidigare hade träffat Bonnie eller Clyde. Han hade börjat spåra paret 10 februari 1934 och efter drygt en månad hade han träffat ett ombud för Henry Methvins föräldrar i Bienville Parish.

21 maj 1934, befann sig fyra medlemmar i polisstyrkan i Shreveport, Louisiana då de fick reda på att Bonnie och Clyde skulle dit under kvällen med Henry Methvin. Clyde hade bestämt att Methvins föräldrahem i Bienville Parish skulle vara träffpunkt om de skulle komma ifrån varandra. Methvin, som samarbetade med polisen såg till att han kom ifrån Bonnie och Clyde i Shreveport, och hela uppbådet, nu även med Louisianastyrkan, lade sig i bakhåll på vägen till mötesplatsen — Highway 154, mellan Gibsland och Sailes. De var på plats 21:00, och väntade hela natten (22 maj), men Bonnie och Clyde syntes inte till.

Omkring 09:10 23 maj, var uppbådet, som legat gömda i buskarna, beredda att ge upp då de hörde Clydes stulna Ford V-8 närma sig. Då han stannade för att prata med Henry Methvins far — som placerats ut där med sin lastbil den morgonen för att distrahera Clyde och tvinga honom mot filen närmast uppbådet — öppnade poliserna eld och dödade Bonnie och Clyde med omkring 130 skott tillsammans.

Det har spekulerats i huruvida det första skottet, genom Clyde Barrows huvud av Prentis Oakley med en lånad Remington Model 8, var överilat. Oakley berättade senare att tankarna kring handlingarna den dagen jagade honom resten av livet. Det fanns inga juridiska skäl att döda Bonnie, som inte hade dödat någon, utan bara hade en efterlysning på sig för bilstöld men Hamer klargjorde att han hade för avsikt att döda henne. Han hade ett rykte om sig att inte var alltför noga med juridiska detaljer.

Clyde Barrow är begraven på Western Heights Cemetery och Bonnie Parker i Crown Hill Memorial Park, båda i Dallas, Texas.

Bonnie och Clydes dödsplats, som ligger ganska isolerat längs Highway 154 i Bienville Parish, Louisiana, är ihågkommen med två minnesmärken — en av sten (numera nästan förstörd av souvenirtjuvar), och en nyare av metall. Varje år, vid tiden för bakhållet, hålls en ”Bonnie och Clyde-festival” i staden Gibsland, Louisiana.

Tu llegaste a mi,
cuando me voy.
Eres luz de abril,
yo tarde gris.

Eres juventud,amor,
calor, fulgor de sol;
trajiste a mi tu juventud
cuando me voy.

Entre candilejas te adoré
entre candilejas yo te amé
la felicidad que diste a mi vivir
se fue;
no volverá, nunca jamás
lo sé muy bien.

Tu llegaste a mi,
cuando me voy.
Eres luz de abril,
yo tarde gris.

Eres juventud,amor,
calor, fulgor de sol;
trajiste a mi tu juventud
cuando me voy.

Entre candilejas te adoré
entre candilejas yo te amé
la felicidad que diste a mi vivir
se fue;
no volverá, nunca jamás
lo sé muy bien.

http://www.youtube.com/watch?v=1pOT0hB28KU

VITT: Symboliserar gudomlighet och livskraft. Isaac Newton bevisade på 1600-talet att vitt innehåller alla regnbågens färger genom att låta en ljusstråle lysa genom ett prisma. Men redan 2000 år tidigare hävdade den grekiske filosofen Pythagoras att vitt innehåller alla färger och alla ljud. I magin representerar det vita ljuset livskraft och obegränsad energi och kan hjälpa dig när du ska ge dig i kast med något nytt. Klä dig i vitt eller bär med dig vita föremål för att få energi, bli klarsynt och få bra idéer när du ska träda in i det okända. Vitt förknippas med solen.

SVART: Symboliserar inte bara döden utan också pånyttfödelsen. Denna föreställning går tillbaka till det gamla Egypten, där Nilens årliga översvämningar bar med sig svart slam som gav landet nytt liv. Därför ansågs svarta katter vara speciellt heliga i Egypten. I magin representerar den svarta färgen en avslutning som samtidigt bär på fröet till något nytt. Klä dig i svart eller bär med dig svarta föremål för att lägga det förflutna bakom dig och träda in i framtiden. Den svarta färgen förknippas med Saturnus.

RÖTT: Är en magisk färg i många traditioner och symboliserar blodet eller livets essens. Vikingarna ristade sina runor i rött och i Kina flätade visa män in röda trådar i sina hårpiskor för att skydda sig mot onda makter. I magin symboliserar den röda färgen makt, fyskisk energi och beslutsamhet. Klä dig i rött eller bär med dig röda föremål för att få mod när du stöter på motstånd eller ska förändra svåra situationer. Den röda färgen förknippas med stridigheter eftersom planeten Mars har ett dämpat rött sken.

ORANGE: Är ännu en färg som förknippas med solen och jordens överflöd av frukter. Ett apelsinträd ger rikliga skördar varje år och brudar bär traditionellt vita apelsinblommor som fruktsamhets symboler. Därför är orange fruktsamhetens, hälsans och glädjens färg. I magin kan du använda den orange färgen för fruktsamhet, vare sig du vill ha barn eller lyckas med ett projekt, eller för att uppnå personlig lycka.

GULT: Är enligt traditionen sinnets och kommunikationens färg och har ibland förknippats med svartsjuka och svek. Austialiska urinvånare målar sina kroppar med gul ockra vid begravingscermonier. I magin symboliserar den gula färgen intellektulla bedrifter, inlärning och resor. Klä dig i gult eller bär med dig gula föremål när du står inför en mental utmaning, när du behöver uttrycka dig klart och tydligt eller när du ska flytta. Den gula färgen förknippas med planeten Merkurius, och är uppkallad efter de romerska gudarnas bevingade budbärare som färdades mellan dimensionerna och även var helandets, lånegivarnas och tjuvarnas gud. Därför är gult också förknippat med skarpsinne och affärsknep.

GRÖNT: Är den romerska kärleksgudinnan Venus färg och därför också hjärtats, kärlekens och känslornas färg. Eftersom grönt förknippas med trädgårdar och växande har färgen kopplats till pengar i kinesiska och indiska traditioner. Grönt kan ocskå vara en otursfärg, vilket beror på att man förknippade den gröna färgen med älvfolket. Men om du försiktigt blåser iväg maskros- eller tistel frön för att hjälpa älvorna flyga bort så kan du ostraffat klä dig i grönt eller bära med dig gröna föremål. I magin hjälper den gröna färgen dig att hitta en ny kärlek och att utveckla hjärtesaker.

BLÅTT: Är helandets färg och symboliserar också andlighet. I magin är blått den konventionella visdomens och de obegränsade möjligheternas färg som bärs av Oden och andra faders- eller himmelsgudar i norr. Blått kan utvidga gränserna för det möjliga och skapa förtroende. Klä dig i blått eller bär med dig blå föremål för idealism, när du har med byråkrati att göra och när du vill ha rättvisa. Blått är Jupiters färg. Även jorden är blå när man tittar på den utifrån rymden.

PURPURRÖTT: Är den kunliga färgen som bärs av gudomligheter, kejsare, kungar samt präster och den var särskilt helgad åt den egyptsikse guden Osiris. I magin utgör purpurrött en länk till högre dimensioner, en ädel ande och inspiration. Klä dig i purpurrött eller bär med dig purpurrröda föremål när du behöver förlita dig på din inre röst och utveckla din översinnliga förmåga och andliga styrka.

BRUNT: Är jordens och jordandarnas färg. Fyllig, lysande brun representerar rotad kraft och instinktiv visdom. I magin hjälper brunt dig att känna samhörighet med naturen och fungerar som en skyddande kraft. Klä dig i brunt eller bär med dig bruna föremål när det finns risk att andra missleder dig och du behöver stå med fötterna stadigt på jorden.

ROSA: Är en annan av Venus färger som reprensenterar en mer stillsam kärlek och vänlighet. I magin är rosa försoningens och harmonins färg och hjälper dig att sova gott. Klä dig i rosa eller bär med dig rosa föremål när du vill skapa sämja eller återställa din egen inre harmoni.

GRÅTT: Är kompromissernas och anpassningarnas färg. I magin är grått osynlighetens färg och skyddar dig mot psykiska attacker. Klä dig i grått eller bär med dig grå föremål när du vill undvika konfrontationer och bevara hemligheter. Grått är ännu en färg som styrs av Saturnus.

GULD: Är solens färg och den förknippas med solgudar som t ex de gamla egypternas Ra och grekernas Apollo. Den gyllene färgen symboliserar världsliga ting som rikedom och berömmelse och i magin står guld för pengar, ett långt liv och stora ambitioner. Klä dig i gyllene kläder eller bär med dig guldfärgade föremål för att få hjälp att våga sikta högt och förverkliga dina drömmar.

SILVER: Är månens och mångudinnorna Isis och Dianas färg och representerar drömmar, visioner och en längtan efter andlig tillfredsställelse. I magin symboliserar silver din intuition och dina plötsliga insikter, speciellt sådana du får i dina drömmar. Klä dig i silverfärgade kläder eller bär med dig silverfärgade föremål för att locka fram dina inre krafter.

Varför firar vi

Myten bakom ”Valentindagen” är förstås inte lika romantisk som firandet. Valentin var enligt sägnen en modig präst i Rom år 269 e Kristus. Han vigde förälskade par i hemlighet, eftersom kejsaren hade förbjudit alla giftermål mellan unga människor. Han upptäcktes förstås, blev fängslad och avrättades sedan genom halshuggning. Dessförinnan lyckades han smuggla ut ett kärlekskort till fångvaktarens dotter. Kortet var undertecknat ”Från din Valentin”.

Så… från mig, till er alla:

Happy Valentine’s Day!

2011 har börjat. Fylld med dramatik och förväntningar. Vad hoppas vi på? För min del så önskar jag att livet går sin gilla gång. Förutom förändringar när det gäller mitt arbetsliv. Tycker fortfarande fast jag fyllt en mogen kvinnas år att jag inte fått det som jag ville. Då ställs frågan: Vad vill jag? Vet inte, måste jag svara. Så sant som jag som jag säger. Vet inte……….vet du?